Låg-affektivt förhållningssätt, jo visst, men vad är det egentligen?

Jag har ju tänkt att gå in på de låg-affektiva principerna. men först kanske det är läge med en crash course i vad det egentligen innebär. Det finns en stark missuppfattning om att det handlar om att vara ”snäll” och hålla med. Det är helt fel. Krav ska ställas. Frågan är bara vilka och hur de ska ställas. Vi måste kravanpassa efter barnets förmåga, annars uppstår det vi kallar utmanande beteenden, eller problembeteenden. Vi måste alltså gräva där vi står i förhållande till hur utvecklade ett barns förmågor är.

Grundläggande för ett låg-affaktivt förhållningssätt är en förståelse för barnets situation. Man tittar efter orsaker och ser icke-önskade beteenden som symptom på bristande förmågor och överkrav som leder till stress. I botten ligger en humanistisk ådra som tilltalar mig mycket. Där finns en tro på människan. Människor gör rätt om de kan! På det viset handlar det alltså inte om en metod, utan om hur man ser på människan och bemöter henne därefter.

Personer som visar beteendeproblem har ofta svårt att reglera sin affekt. När de utmanar oss är de dessutom i stark affekt. Låg-affektivt förhållningssätt handlar om att vi, med vårt sätt att vara, hjälper personer med utmanande beteende att behålla kontrollen över sig själv så att de blir lugna och kan fungera bättre. Därför ser man också utmanande beteenden som metoder ett barn använder just för att behålla sin självkontroll. Detta oavsett om det är ett fungerande sätt eller ej. Ett barn som bits signalerar kraftigt ”hit men inte längre. Låt mig vara”. Detsamma gäller tex fula ord, slag och att rymma. Det handlar alltså inte om att ett barn inte vet vad som är rätt och fel, utan att det tappar självkontrollen och försöker finna sätt att återta den.

Vidare är det på sin plats att fråga sig vad ett problemskapande beteende egentligen är? För vem är det ett problem? ett barn som rymmer tycker kanske att det fungerar utmärkt och har inget problem med det alls. För en lärare blir dock detta ett stort problem då denne har ett ansvar för barnets väl och ve.

För några år sedan ville min son alltid att jag skulle ligga i hans säng tills han somnade. Det i sig var väl inget problem, men när jag skulle gå därifrån uppstod ett sådant för mig. Han hade en loftsäng och när jag skulle klättra ner därifrån var jag måhända inte så smidig. Han vaknade alltid och det tog timmar för honom att somna. Sonen tyckte däremot inte att det var ett problem. Jag kunde väl bara ligga kvar där hela natten. Saken var nu den att när jag reste mig från hans säng kände jag att spjälorna gungade. Jag berättade detta för honom och sa att jag var rädd att sängen skulle gå sönder om jag låg i den. Nu fick däremot sonen problem. Detta ville han ju inte. Vår gemensamma lösning blev att jag skulle ligga på en madrass på golvet istället och gå ut när han somnat. Vi hade funnit en lösning som var ok för oss båda. Målet är alltså att hitta det som inte skapar problem för någon av de inblandade. Det handlar om att kompromissa och att förhandla. För mig är detta alltid den vuxnes ansvar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s