Ändringar i skollagen

Nästan varje år kommer Ändringar i skollagen den 1 juli. Dessa påverkar vår undervisning till hösten. Min erfarenhet är att vi börjar titta på dem i slutet av terminen, går på sommarlov, semestrar bort det hela och är lite vilsna för det nya när augusti dundrar in. Det är lätt hänt i slutet av läsåret när högarna växer, tankarna är fulla av betyg som ska sättas, bedömningar som ska göras och omdömen som ska skrivas. Därför tycker jag att det är så viktigt att börja fundera tidigt under vårterminen.

De huvudsakliga förändringar som träder i kraft i år är:

  • Läsa- skriva- räknagarantin träder i kraft och omfattar även f-klass
  • Mer undervisningstid i matematik och idrott och hälsa
  • Förändringar i ämnesplanerna

Hur påverkar detta er verksamhet? Hur kommer ni att arbeta med förändringarna?

På min önskelista: Skollogoped

Språkets roll för en positiv skolutveckling behöver väl inte debatteras längre, utan ses som en grund för en god sådan. Hur man arbetar med det är en helt annan femma, men inte det jag vill lyfta här.

Just nu brottas mina tankar med bedömningsstödet och läsa- skriva- räknagarantin som ju utökas den 1:e juli till att omfatta även F-klass. Vi börjar få in en viss rutin vid att genomföra bedömningsstödet nu, men min bild är att vi fortfarande haltar när det gäller att följa upp och ta hand om resultatet. Det är ju minst sagt synd, då det är själva syftet. Det är säkerligen olika på olika skolor och i olika klassrum, men här måste vi tänka på organisationsnivå så att det inte är den enskilde läraren som får pussla i sin vardag.

Mitt svar är att en skollogoped skulle ha mycket att bidra med här som samordnare av läsa- skriva- räknagarantin. Jag är övertygad om att en skollogoped, som är en naturlig del av elevhälsan och som samarbetar nära med speciallärare och specialpedagoger, även skulle stärka det språkliga utvecklingsarbetet på hela skolan. En logoped är utbildad på många andra områden än läs- och skriv och dessa tror jag är lika viktiga för att följa upp garantin. Det kan tex röra sig om hur olika sociala, neurotiska och intellektuella funktionsnedsättningar påverkar olika nivåer av språket och den matematiska förmågan samt hitta lösningar att komma vidare.

Utöver ett gott stöd i läsa-skriva räknagarantin och stöttning i den tidiga språkliga utvecklingen på skolorna finns gott om områden där en logoped skulle vara till nytta:

  • Kunskapen om olika former av språkstörningar är något vi på skolorna tampas med och som ofta upplevs som svårt.
  • Vara delaktig i och hålla i kartläggningar och upprättandet av åtgärdsprogram.
  • Stå för både korta och långvariga insatser på individnivå
  • Handledande funktions för skolans pedagoger
  • Stärka elevhälsan med ytterligare ett perspektiv
  • Samordna logopedkontakter med Regionen och andra instanser
  • Stötta i att ta fram material med bildstöd och TKK

Kort sagt: En skollogoped skulle väsentligt stötta det övriga utvecklingsarbetet på våra skolor.

Det här var bara en pytteliten del av vad en skollogoped skulle kunna göra. Här finns mer att läsa:

https://pedagog.malmo.se/2017/08/14/vad-kan-man-ha-en-skollogoped-till/

Om det där med bemötande igen: Dags att möta argumenten.

Jag tycker verkligen att det där med bemötande är viktigt, att det är en grundläggande aspekt av undervisningen. Om man frågar vilka lärare eleverna tycker om så är det de som ställer krav med är ”snälla”, de som förstår, men ändå är stränga.

Jag har ju redan skrivit vad jag tänker om det som hände på en skola i Stockholm när man försökte införa ett låg-affektivt bemötande på skolnivå och jag kan inte riktigt släppa tanken på detta. Kritikerna är många och det ropas efter konsekvenser och hårda tag.

Skolan ska ju bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Visserligen kan man fundera på vad detta egentligen är och hur det ska implementeras i skoldagen. MEN: Det är tydligt att det är inte ett tyckande som ska styra hur man agerar. Många kritiker hävdar att det inte finns några belägg för att låg-affektivt bemötande fungerar. Jag hävdar dock att det finns enorma mängder beprövad erfarenhet och den är också viktig. Det står ingenstans att det endast är forskningsresultat som ska styra hur vi arbetar i vår verksamhet.

Dessutom skulle jag vilja veta vilken forskning och beprövad erfarenhet som ligger bakom de alternativ som de som kritiserar de låg-affektiva metoderna förespråkar? Om jag tolkat dem rätt, och gör vissa generaliseringar, så är det en konsekvenspedagogik som efterfrågas. Man vill ha straff för de elever som inte klarar de krav vi ställer och ”uppför sig”. Man måste ”säga till” om och om igen och på detta sätt vara tydlig. På vilken skola har detta fungerat som strategi för elever som har hamnat i beteendesvårigheter?

Mig veterligen finns det gott om både forskning och beprövad erfarenhet på att straff inte har någon god effekt om man vill hjälpa någon att ändra sitt beteende. Ett tydligt exempel är de diskussioner som förs om hur de som döms för brott ska hanteras. Rösterna för hårda fängelsestraff är många, men man vet att det inte fungerar, om nu syftet är att bekämpa brottslighet. Många sitter av sina straff och återfaller i samma beteende när de kommer ut eller på andra sätt har avtjänat sitt straff. Jag tänker att det är känslor av tex hämnd som får styra här; så och på våra skolor.

Man vet också att känslor smittar via så kallade spegelneuroner. Professor Giacomo Rizzolatti har tom fått Nobelpriset för sin upptäckt av dessa och hur de påverkar våra relationer. Vi speglar varandras beteende och känslor oavsett om vi har någon form av diagnos eller ej. Min erfarenhet är dock att de individer som har en diagnos inom NPF speglar andras känslor i högre utsträckning än ”nervtypiska”. Vad är det då som säger att detta inte gäller i skolmiljö när vi bemöter elevers utåtagerande eller trots med ilska och hårda ord? Vi på skolorna behöver ha kunskap om detta och tydlighet kan förmedlas på många olika sätt. Jag känner inte att jag är i en position att ifrågasätta det, däremot kan jag använda kunskapen i vardagen.

Utöver detta vet man att individer som har olika beteendeproblem i hög utsträckning har svårt med konsekvenstänkandet. De kopplar inte alltid en konsekvens eller ett straff till en handling. Då är det svårt att sluta med den handlingen. Många har även svårt med att göra generaliseringar. Man har svårt att tänka att ”När jag gjorde på det här sättet blev då så här. Då kommer det att bli på samma sätt vid en liknande situation”. Även då kan det ju bli knepigt att ändra på sig. Man måste ju förstå varför.

Så här tänker i alla fall jag och jag är medveten om att jag ger mig in i en pågående storm. Hur tänker ni?

Vi har nog blandat ihop metod och förhållningssätt

De senaste dagarna har det stormat runt förhållningssättet lågaffektivt bemötande. Hela diskussionen gör mig ledsen. Det är ingen hemlighet att det i min värld är ett viktigt redskap i det pedagogiska arbetet där relationen är grunden för allt lärande. Ju mer stöd eleven behöver i skolan, desto viktigare är det att elev och lärare står på gör god fot med varandra och det är den vuxnes ansvar.

En del av det jag tror är problemet är att man blandat ihop begreppen metod och förhållningssätt. För mig är förhållningssätt en grundläggande människosyn, en bas man utgår från i arbete för att sedan använda olika metoder som tex tydliggörande pedagogik, genrepedagogik eller vad det nu må vara. Det är ett sätt att vara i sin yrkesroll. Metoder kan man använda flera av, som verktyg i en verktygslåda. Metoder anpassas efter situationen. Om en elev har svårt med avkodning använder jag tex Brav-kod för att träna detta, om jag vill utveckla elevernas förmåga att bearbeta sina egna texter kan jag välja kamratlärande.

Den skola som infört det lågaffektiva bemötandet, och misslyckats så kapitalt, har sannolikt sett det hela som en metod. Pedagogerna har inte tillägnat sig det lågaffektiva som ett förhållningssätt och har heller inte fått den djupa kunskap som faktiskt krävs. Man har inte lyckats vända pedagogernas grundläggande syn på eleverna och de har blivit tassande pedagoger. De har blivit vuxna som är undvikande istället för vuxna som anpassar kraven efter elevernas förmågor och ställer kraven på ett sätt som möjliggör att eleverna kan leva upp till dem. Att vara lågaffektiv har tolkats som att göra ingenting, vilket så klart bara gör det hela värre. Allt bestämmande har ju lämnats över till barn/unga vuxna som verkligen inte kan hantera något sådant.

Här bemöter Hejlskov själv den kritik som förhållningssättet fått:

https://skolvarlden.se/artiklar/hejlskov-elven-efter-kritiken-skolan-anvander-lagaffektivt-bemotande-fel 

Nationella prov – Inte ett barn till

Om man som lärare ska göra ett prov, vilket jag i och för sig tycker man noga ska överväga hur och varförman gör det, är det ju centralt att fundera på vad det egentligen är man ska pröva och formulera provet efter detta. Har man elever som behöver anpassningar för att komma till sin rätt, så fixar vi ju det. Någon behöver lyssna, någon behöver mer tid, någon behöver göra det muntligt, ja ni vet. Provet bör ju även användas formativt och inte bara som en koll på vad eleverna kan. Vi vill ha en bild av vad vi ska jobba vidare med.

Men så kommer de nationella proven och då är det tänket som bortblåst, inte minst när det gäller svenska i åk 3 och 6. För det första är de nationella proven summativa till sin karaktär. Visserligen beror det till en del på hur man arbetar med resultaten efter provet, men då varken skola eller elever får behålla sina prov för att arbeta efter dem skjuter man ju lite bredvid där. Tycker jag i alla fall då jag gärna arbetar med skrivandet med hjälp av kamratlärande, stödstrukturer eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att granska sina egna texter och sedan utifrån detta bestämma vad man ska jobba vidare med i sitt fortsatta skrivande.

Det märkligaste för mig är dock läsförståelsen i svenska åk 3 och 6. Här får en person med dyslexi eller annan språklig sårbarhet inte använda de hjälpmedel som möjliggör läsning och skrivning i andra sammanhang. Motiveringen är att man ska testa läsförmågan och hitta de elever som behöver stöd med sin läsning. Det är måhända här problemet ligger, att man från Skolverkets sida tänker i termer av just läsförståelse och inte i ett vidgat begrepp om textförståelse. Min personliga åsikt om detta är att vi lever i en värld där vi måste prata om just textförståelse för att ge eleverna bra verktyg för att möta livet. Dessutom hamnar de elever som har en språklig sårbarhet i kläm. Hur man genom de nationella proven testar läsförståelse ser jag som både ålderdomligt och diskriminerade för elever i språklig sårbarhet. Det är måhända min personliga åsikt, men jag står fast vid den, tills någon visar ett bättre alternativ.

Lennart Hansson från SPSM säger följande i en intervju i Skolvärlden:

– Det finns direktiv om vilka anpassningar som är tillåtna och vilka som inte är det. Skolverkets argument för det är att det som ska prövas inte blir det som prövas om man tillåter anpassningar.

Är det inte precis tvärtom? Om en elev inte får använda sina verktyg testar vi inte vad de kan, bara hur det går utan dem, Vi testar inte läsförståelsen, eller textförståelse som jag helst skulle vilja benämna det. Så allvarligt talat: Vet vi inte i åk 3 eller 6 vilka elever som behöver verktyg för sin läsning har vi ärligt talat gjort ett dåligt jobb. Hade vi låtit en blind elev göra ett prov utan blindskrift? Om provet var på övervåningen och ingen hiss fanns, hade vi då inte anpassat detta för en rullstolsbunden person? Så vad testar då detta prov? Hur väl en elev tar ett misslyckande? Hur bra man klarar av en stressig situation? Kan någon berätta för mig? #inteettbarntill

Här finns intervjun för den hugade:

https://skolvarlden.se/artiklar/lararnas-vanligaste-fragor-till-spsm?fbclid=IwAR1m0FXPNHfjpcvYrbUZ_1HzlC1yRLcLaRfIgpVM8itL9OKjB5A7TnneNJM

Undervisningsmetoder som funkar – Rapport från Vetenskapsrådet

I höstas var jag på en specialpedagogisk konferens där bland andra Helena Wallberg föreläste. Till stor del utgick hon från en skrift från Vetenskapsrådet, Tre forskningsöversikter inom området specialpedagogik/inkludering, från 2015. Ända sedan dess har den där forskningsöversikten rumlat runt i huvudet på mig och inte riktigt lämnat mig i fred. Nu var jag helt enkelt tvungen att läsa igenom den för att få ro. Jag varnar för långt inlägg, men jag tror att detta är viktiga aspekter av den undervisning vi bedriver på skolorna.

Rapporten är en meta-analys av undersökningar som redan gjorts. Man har studerat sju undervisningsmetoder som anses leda till högre måluppfyllelse för elever som är i behov av någon form av stöd i skolan. Fem av metoderna gäller generella undervisningsstrategier och två gäller ämnesspecifika metoder enligt följande:

  1. kamratlärande
  2. Metakognitiva strategier
  3. explicit undervisning
  4. samarbetslärande
  5. Individuellt lärande
  6. läs- och skriv
  7. Matematik

Av metoderna visade sig de tre första, kamratlärande, metakognitiva strategier och explicit undervisning, ge god effekt, dvs de ger en högre andel elever som når upp till kunskapskraven. De visade sig även stärka de elever som redan visar goda kunskaper i ämnet. Ytterligare en fördel är att undervisningsmetoderna fungerar i såväl helgrupp som i mindre undervisningssituationer och därför har en inkluderande verkan.

Med kamratlärande avses olika former av lärsituationer där eleverna agerar lärare för varandra. Det kan tex röra sig om att äldre elever undervisar yngre. Det kan vara situationer där eleverna lärt sig olika delar av ett ämnesområde och undervisar varandra, att elever som kommit längre i sin kunskapsutveckling undervisar de som inte kommit lika långt. Ofta byter man roller mellan att vara lärare och elev. Även när det gäller social utveckling har goda resultat uppvisats.

Med explicit lärande menas undervisning som är tänkt att överföra kunskaper direkt till eleverna. elevernas intressen och styrkor får en central plats och eleverna får på ett mycket strukturerat och målinriktat sätt träna på olika färdigheter. De utvärderar sedan sitt eget lärande. Här ingår olika modeller som eleverna arbetar från och som läraren använder för vidare utveckling och feedback. Jag tänker att genrepedagogik och cirkelmodellen är explicit undervisning. Även olika former av checklistor, språkutvecklande arbetssätt, stödstrukturer och användandet av bildstöd ryms här. Olika former av formativa bedömningar torde vara viktiga i det explicita lärandet.

Att använda metakognitiva strategier innebär att man lär sig om hur man själv tänker, att lära sig hur man lär.Om man har en hög medvetenhet om det egna lärandet är det enklare att ta till sig ny kunskap och om man inte vet hur man ska lära sig något famlar man i mörkret. Jag tänker att många ev de elever som behöver stöd återfinns här. De lär på ett annat sätt än vad vi vuxna på skolorna förväntar oss och utvecklar inte automatiskt metakognitiva strategier. De behöver stöd i detta. Eleverna behöver lära sig tex planering, organisation, visualisering, självreglering och analysförmåga.

De metoder där man inte kunnat påvisa en lika god tillförlitlighet och lika goda resultat är samarbetslärande och individuellt lärande.

När det gäller samarbetslärande, tex olika former av kooperativt lärande, finns det för lite forskning men en relativt gott stöd för en hög måluppfyllelse finns. I samarbetslärande arbetar ofta eleverna i mindre grupper om 6-8 personer på ett mycket strukturerat sätt. Läraren är viktig för att stötta eleverna i att arbeta enligt de strukturer som finns. Bra resultat på sociala relationer i gruppen och på skolor där man arbetar i alla klasser mad samarbetslärande har visats. För mig är detta lika viktiga aspekter av lärandet som en hög måluppfyllelse.

Individuell undervisning är den metod där man kunnat påvisa minst goda effekter, även om sådana finns. I huvudsak beskrivs dock dessa effekter som måttliga. När individuell undervisning har goda effekter är det viktigt hur den genomförs. Goda effekter nås om undervisningen anpassas till elevernas behov och förutsättningar när det gäller arbetstakt och progression. Bäst effekt visade metoden när eleverna fick utvärdera sitt eget lärande och hjälpa varandra att nå målen förundervisningen. När man använder individuell undervisning som stödinsats är effekten för elever i svårigheter alltså beroende av hur undervisningen organiseras.

De båda mer ämnesinriktade undervisningsområdena var läs- och skriv och matematik.

När det gäller läs- och skriv finns det enligt artikeln goda belägg för vad som fungerar. Centralt verkar dock kvaliteten på den ordinarie undervisningen vara. I klasser där den vanliga undervisningen är av god kvalitet är antalet barn med språkliga svårigheter färre. Stödinsatser fungerar även bättre för yngre barn. Metoder som kamratlärande, explicit undervisning och att lära sig metakognitiva strategier fungerar bra för läs- och skrivutvecklingen enligt rapporten. Läsning är vidare den enda situationen där resultaten av individuell träning gett goda resultat. Det är även bra att inte fokusera på en sida av språket, utan träna alla delar, tex fonemisk medvetenhet, lästeknik, läsförståelse och skrivandet.

För matematiken är det enligt rapporten svårare att ge en bra bild av vad som fungerar. Forskningsläget är helt enkelt sämre. Dock visar det sig att elever som har svårt med läsning ofta får svårt med matematiken eftersom språklig förmåga påvekar även hur man tar in matematiken och att de elever som tidigt får svårigheter även är de som får det svårare senare. Det är däremot, enligt rapporten, svårt att se några metoder som generellt är bra dock förefaller de tre metoder som är bra i övriga fall även ha en positiv inverkan även på matematiken. Vidare fungerar datorbaserad undervisning vara ett bra komplement till lärarledda situationer, till skillnad från läsningen. Där är det inte ett verkningsfullt instrument.

Mina tankar runt detta är att vi på skolorna har ett viktigt utvecklingsarbete framför oss. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska tänka för att få en inkluderande undervisning som inte stannar vid en fysisk placering av eleven i klassrummet. Det är inte inkludering för mig. Vi behöver stöta och blöta detta i kollegiet och fundera tillsammans. Det kommer säkerligen alltid att finnas barn som mår bäst i ett mindre sammanhang under delar av skoldagen, och i vissa fall under hela dagen, och det är helt ok. Men om vi använder oss av undervisningsmetoder som fungerar för alla redan från början kanske dessa barn blir färre, vilket är ett viktigt mål för mig.

Till er som läst ända hit: Tack så mycket!

Vill man läsa rapporten finns den här:

https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25be5/1529480529189/Tre-forskningsoeversikter-specialpedagogik-inkludering_VR_2015.pdf

Jag citerar…

…min kloke son som funderade över familjens hjärnor:

Mamma, M:s(maken) hjärna är full av fotboll. Din hjärna är full av blommor och alldeles för mycket känslor. Min hjärna är full av regnbågens färger och har mest idéer i hela världen.

Spot on! Vem sa att personer inom autismspektrat saknar empatisk förmåga? Dumheter! Den kan bara ta sig lite oväntade uttryck, leda till misstolkningar och kan vara svår att verbalisera.