Idag har jag funderat på…

… otroligt många saker eftersom jag varit på Skolverkets och SPSM:s konferens om läsa- skriva- räknagarantin. Jag har så många saker i huvudet att allt är en enda röra just nu. Det måste nog mogna där innan jag kan formulera något.

Men, ett ord far runt i huvudet: Anpassningslotto!

Vilket träffande, men ganska hemskt, ord och jag tror tyvärr att vi alla känner igen det från någon verksamhet vi jobbat i. Den man från SPSM som jag hörde använda ordet avser det som uppstår när en elevs behov inte kartläggs ordentligt innan en extra anpassning formuleras. Om man inte vet vilka behoven är, vet man säkerligen heller inte vad man ska göra för att stötta eleven. Det blir ett lotteri! Om anpassningen stämmer är det med en god portion tur. Så vill vi ju inte ha det.

Extra anpassningar eller ledning och stimulans, ett sysifosarbete?

Det finns några områden i våra verksamheter som aldrig riktigt verkar falla på plats till 100%. Det är i alla fall knepigt och behöver tas upp om och om igen. Ett sådant är arbetet med extra anpassningar. Vad är egentligen en extra anpassning? Hur utformas de för att bli bra verktyg? Hur dokumenterar vi dem? Hur ska de följas upp och när? Hur ska man göra så att alla de pedagoger som möter eleven ska äga dem? Och enligt mig det viktigaste: Hur gör vi för att få så få extra anpassningar som möjligt och istället jobba med en tillgänglig lärmiljö för alla?

Att använda checklistor tycker jag inte brukar bli bra. Det hela blir en mekanisk avcheckning där man egentligen inte funderar över vilka behov som ligger bakom den insats man gör. Det är lätt hänt att man går igenom listan med extra anpassningar och kommer till slutsatsen att inget hjälper. Det är egentligen inte konstigt om anpassningarna ej är gjorda utifrån ett kartläggande arbetssätt. De är inte kopplade till en specifik elevs behov och kontext. Då kan man heller inte utvärdera den aktuella anpassningen gentemot den eleven och den kontexten.

Ett sätt för att starta en diskussion om hur vi hanterar extra anpassningar är att vi pratar om dem i relation till ledning och stimulans. Vad är en extra anpassning i klassrummet? Vad är ledning och stimulans? Finns det något av det som vi idag skriver som extra anpassning som egentligen skulle kunna vara ledning och stimulans om vi ändrar lärmiljöer och organisation.

Självklart kan man göra detta med utgångspunkt i de extra anpassningar man har gjort i den egna verksamheten. Ibland kan det dock vara bra att utgå från fallbeskrivningar. Har är ett dokument att använda som underlag:

Om återkoppling och lärande

Tidigare har jag skrivit om en del om mind set och bemötandefrågor. På något sätt tror jag att hur man tänker runt grundläggande människosyn, pedagogiska utgångspunkter, mind set, bemötande, ledarskap och säkert mycket annat hänger ihop. Vilken syn vi har på människor avgör hur vi är/väljer att vara som ledare och det i sin tur påverkar hur vi bemöter eleverna och vilka frågor vi ställer. En annan aspekt av detta är hur vi ger återkoppling och feedback. Att detta är mycket viktigt för elevernas kunskapsutveckling, ja för alla former av personlig utveckling, är något vi diskuterat länge inom skolans värld, men är värt att ta en vända till.

John Hattie och Helen TImperley har tagit fram en modell för återkoppling på fyra nivåer och för en diskussion om vilken/vilka av dessa som stöttar eleven till en positiv utveckling. De fyra nivåerna är:

  1. Återkoppling på uppgiftsnivå
  2. Återkoppling på processnivå
  3. Återkoppling på metakognitiv nivå
  4. Återkoppling på personlig nivå

Återkoppling på uppgiftsnivå avser en feed back som fokuserar på just den uppgift eleven gör. Den går alltså inte att generalisera och har ofta fokus på rätt eller fel. Den kan även handla om att förmedla fakta eller begrepp som eleven behöver använda sig av för att göra uppgiften.

Återkoppling på denna nivå skulle kunna vara följande:

  • Här har du gjort rätt, bra!
  • Det här är inte korrekt. Du behöver ändra.
  • För att det här ska bli godkänna behöver du skriva mer om orsak och verkan.

En återkoppling på processnivå fokuserar på alla de processer det innebär att tillägna sig ny kunskap eller för att utföra en uppgift. Ett annat fokus kan vara att tillägna sig förståelse för begrepp och sammanhang. Ofta syftar feed backen till att granska och bearbeta information, om att hitta källor till misstag i arbetet och att lära sig strategier för att genomföra något. På detta sätt blir återkopplingen generaliserbar och kan stödja eleven när denne gör en liknande uppgift. Det är i detta sammanhang vi utvecklar elevens förmågor.

Återkoppling på processnivå skulle kunna vara följande:

  • Kan du förklara likheter mellan franska och amerikanska revolutionen?
  • Hur hittade du information om fotosyntesen? Tror du att den stämmer? Varför/varför inte?
  • Hur kan du använda adjektiv för att göra texten mer levande?

Återkoppling på metakognitiv nivå är den feedback eleven kan använda för att bedöma sig själva och stärka sitt eget lärande, hitta lärandestrategier. Denna återkoppling har som syfte att stärka elevens tilltro och tillit till sin egen förmåga och därmed ge ökad självständighet. Frågorna handlar om att uppmuntra eleven till att ta egna beslut och fundera över vägar vidare. Ett annat syfte är att eleven lär sig hur hen lär och därmed skaffar en egen verktygslåda. Det är dock viktigt att feedbacken relaterar till det ämne eleven håller på med för att inte bli alltför abstrakt och därmed svår att överföra till andra situationer.

Återkoppling på metakognitiv nivå skulle kunna vara:

  • Vilka verktyg behövs för att… ?
  • Hur hanterar du utmaningar när du…? Vad kan du göra istället?
  • Hur kan du göra för att lära dig nya ord

När vi ger en elev feed back som fokuserar på egenskaper ger vi återkoppling på personlig nivå. Vi uppmärksammar något som eleven är bra eller dålig på utan att koppla det till något specifikt. Denna feedback leder sällan till en positiv inverkan på lärandet. Den innehåller allt för lite information som eleven kan koppla till den uppgift hen håller på med. Denna typ av återkoppling kan till och med medföra en risk för att elevens självkänsla får en törn. Eleven förstår inte vad hen är duktig på eller vad det är som denne gjort fel, och får därmed inget sammanhang att relatera återkopplingen till. När något blivit fel få eleven inga strategier för att rätta till. En återkoppling i skolan som bara har betyg och omdömen som fokus kan vara direkt motivationshämmande, särskilt då en elev får låga betyg. Eleven får helt enkelt inga vägar vidare.

Återkoppling på personlig nivå skulle kunna vara:

  • Vad duktig du är!
  • Nu är du bara lat!
  • Jag tror att du bara är skoltrött. Hänger du framför en skärm på nätterna?

Den återkoppling som visat sig vara mest effektiv i att stärka elevernas lärande är den som kan generaliseras till andra uppgifter eller som syftar till att stärka de egna förmågorna att driva arbetet framåt, dvs processinriktad och metakognitiv återkoppling. Den återkoppling som eleven får på uppgiftsnivå kan vara effektiv ibland, men bara om den kombineras med mer generaliserbara återkopplingen på processnivå. En återkoppling som är riktig mot elevens person har visat sig helt sakan effekter på elevernas lärande och den bör vi lämna utanför skolans väggar.

Här är en länk till Skolverkets Stödmaterial om kunskapsbedömning. Det är ingen dum idé att bläddra lite i den då och då för att påminna sig själv och reflektera över den egna praktiken. Hur återkopplar jag?


https://www.skolverket.se/sitevision/proxy/publikationer/svid12_5dfee44715d35a5cdfa2899/55935574/wtpub/ws/skolbok/wpubext/trycksak/Blob/pdf2660.pdf?k=2660



Idag har jag funderat på…

…hur lätt hänt det är att gå in med känslorna när man arbetar i skolmiljö. Vi är alla människor och en av de knepiga aspekterna av läraryrket kan vara att inte låta de egna känslorna ta för stor plats, speciellt inte i de lägen man är extra engagerad eller lite extra frustrerad.

Jag har också funderat på hur skönt det är att det är fredag. Trevlig helg!

Tilläggsbelopp. Jag ber om hjälp!

Något jag tycker man sällan läser om i olika flöden med specialpedagogisk inriktning är tilläggsbelopp. Jag kan ha missat något, men jag undrar vad det kan bero på? Är det för att det är så snårigt att man inte förstår? Dessutom verkar det vara väldigt olika från kommun till kommun hur man tolkar det.

Om det är på detta vis, att reglerna är svårtolkade, är det olyckligt, då Skolförordningen ändrades 2016 i syfte att förtydliga. Beslutet motiverades med att tillämpningen hade varit alltför restriktiv och att alla elever, oavsett anledning till inlärningssvårigheter, ska få det stöd de är i behov av. Tanken var även att man från statligt håll skulle förse kommunerna med resurser för att täcka ett ökat behov. Huruvida detta blev fallet står jag frågande inför och om det gjordes. Var blev då pengarna av?

Här kan ni läsa Regeringens pressmeddelande:

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/05/regler-om-tillaggsbelopp-fortydligas/

I min hemkommun cirkulerade i samband med ändringen ett dokument där det stod att endast elever med fysisk funktionsnedsättning var berättigade till tilläggsbelopp. För mig rimmar det högst illa med syftet till den ändrade bestämmelsen. Jag ska erkänna att jag inte vet idag hur de exakta bestämmelserna är, men vad jag vet är att flera elever i samband med detta blev av med tilläggsbeloppet. Vid nya ansökningar till huvudman har de inte beviljats ett nytt. I ett fall som kommit till min kännedom fanns ett beslut på att eleven skulle få tilläggbelopp tom årskurs 9. I det fallet skede beviljandet redan i förskolan och stödbehovet bedömdes då vara så stort att det skulle bestå hela skolgången. Detta beslut drogs in 2016.

I den proposition som lades fram inför ändringen, och som sedan godtogs i sin helhet, stod följande att läsa i kapitel 4.5:

”Av bestämmelserna framgår att tilläggsbeloppet avser ersättning för assistenthjälp, anpassning av lokaler eller andra extraordinära stödåtgärder som inte har anknytning till den vanliga undervisningen (14 kap. 8 § skolförordningen och 13 kap. 7 § gymnasieförordningen). Detta har i tillämpningen kommit att uppfattas som att elevens behov av särskilt stöd inte får vara förknippat med undervisningssituationen för att tilläggsbelopp ska lämnas.”

”Som nämnts tidigare framgår det också av förarbetsuttalanden att stödåtgärder av extraordinärt slag som anknyter till undervisningssituationen, men inte till den vanliga undervisningen, ska kunna ersättas genom ett tilläggsbelopp.”

Vidare står att läsa vid otaliga ställen att det är en individuell bedömning som ska göras. Man kan således inte införa generella regler för av vilken typ av extraordinärt stöd som krävs för tilläggsbelopp. Det är barnets behov som ska styra. Sytet med tilläggsbeloppet lyfts även från att omfatta endast insatser utanför den ordinarie undervisningen till att även omfatta extraordinära insatser i syfte att nå måluppfyllelse. Hur rimmar detta med följande formulering som finns att läsa på min kommuns hemsida?

”Tillägget avser endast ersättning för extraordinära stödåtgärder som inte har koppling till den vanliga undervisningen.”

Propositionen hittar ni här:

https://lagen.nu/prop/2015/16:134#S4

Nu undrar jag:

  • Vad är extraordinärt stöd i er hemkommun?
  • Vad är en extraordinär insats i er hemkommun?
  • Hur tillämpas reglerna om tilläggsbelopp i er kommun?
  • Tycker ni att reglerna tillämpas på ett korrekt sätt?
  • Har jag tolkat det hela fel? I så fall på vilket/vila sätt?

Snälla hjälp mig med detta då jag har ett aktuellt fall som jag funderar lite extra över!

Ändringar i skollagen

Nästan varje år kommer Ändringar i skollagen den 1 juli. Dessa påverkar vår undervisning till hösten. Min erfarenhet är att vi börjar titta på dem i slutet av terminen, går på sommarlov, semestrar bort det hela och är lite vilsna för det nya när augusti dundrar in. Det är lätt hänt i slutet av läsåret när högarna växer, tankarna är fulla av betyg som ska sättas, bedömningar som ska göras och omdömen som ska skrivas. Därför tycker jag att det är så viktigt att börja fundera tidigt under vårterminen.

De huvudsakliga förändringar som träder i kraft i år är:

  • Läsa- skriva- räknagarantin träder i kraft och omfattar även f-klass
  • Mer undervisningstid i matematik och idrott och hälsa
  • Förändringar i ämnesplanerna

Hur påverkar detta er verksamhet? Hur kommer ni att arbeta med förändringarna?

På min önskelista: Skollogoped

Språkets roll för en positiv skolutveckling behöver väl inte debatteras längre, utan ses som en grund för en god sådan. Hur man arbetar med det är en helt annan femma, men inte det jag vill lyfta här.

Just nu brottas mina tankar med bedömningsstödet och läsa- skriva- räknagarantin som ju utökas den 1:e juli till att omfatta även F-klass. Vi börjar få in en viss rutin vid att genomföra bedömningsstödet nu, men min bild är att vi fortfarande haltar när det gäller att följa upp och ta hand om resultatet. Det är ju minst sagt synd, då det är själva syftet. Det är säkerligen olika på olika skolor och i olika klassrum, men här måste vi tänka på organisationsnivå så att det inte är den enskilde läraren som får pussla i sin vardag.

Mitt svar är att en skollogoped skulle ha mycket att bidra med här som samordnare av läsa- skriva- räknagarantin. Jag är övertygad om att en skollogoped, som är en naturlig del av elevhälsan och som samarbetar nära med speciallärare och specialpedagoger, även skulle stärka det språkliga utvecklingsarbetet på hela skolan. En logoped är utbildad på många andra områden än läs- och skriv och dessa tror jag är lika viktiga för att följa upp garantin. Det kan tex röra sig om hur olika sociala, neurotiska och intellektuella funktionsnedsättningar påverkar olika nivåer av språket och den matematiska förmågan samt hitta lösningar att komma vidare.

Utöver ett gott stöd i läsa-skriva räknagarantin och stöttning i den tidiga språkliga utvecklingen på skolorna finns gott om områden där en logoped skulle vara till nytta:

  • Kunskapen om olika former av språkstörningar är något vi på skolorna tampas med och som ofta upplevs som svårt.
  • Vara delaktig i och hålla i kartläggningar och upprättandet av åtgärdsprogram.
  • Stå för både korta och långvariga insatser på individnivå
  • Handledande funktions för skolans pedagoger
  • Stärka elevhälsan med ytterligare ett perspektiv
  • Samordna logopedkontakter med Regionen och andra instanser
  • Stötta i att ta fram material med bildstöd och TKK

Kort sagt: En skollogoped skulle väsentligt stötta det övriga utvecklingsarbetet på våra skolor.

Det här var bara en pytteliten del av vad en skollogoped skulle kunna göra. Här finns mer att läsa:

https://pedagog.malmo.se/2017/08/14/vad-kan-man-ha-en-skollogoped-till/

Om det där med bemötande igen: Dags att möta argumenten.

Jag tycker verkligen att det där med bemötande är viktigt, att det är en grundläggande aspekt av undervisningen. Om man frågar vilka lärare eleverna tycker om så är det de som ställer krav med är ”snälla”, de som förstår, men ändå är stränga.

Jag har ju redan skrivit vad jag tänker om det som hände på en skola i Stockholm när man försökte införa ett låg-affektivt bemötande på skolnivå och jag kan inte riktigt släppa tanken på detta. Kritikerna är många och det ropas efter konsekvenser och hårda tag.

Skolan ska ju bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Visserligen kan man fundera på vad detta egentligen är och hur det ska implementeras i skoldagen. MEN: Det är tydligt att det är inte ett tyckande som ska styra hur man agerar. Många kritiker hävdar att det inte finns några belägg för att låg-affektivt bemötande fungerar. Jag hävdar dock att det finns enorma mängder beprövad erfarenhet och den är också viktig. Det står ingenstans att det endast är forskningsresultat som ska styra hur vi arbetar i vår verksamhet.

Dessutom skulle jag vilja veta vilken forskning och beprövad erfarenhet som ligger bakom de alternativ som de som kritiserar de låg-affektiva metoderna förespråkar? Om jag tolkat dem rätt, och gör vissa generaliseringar, så är det en konsekvenspedagogik som efterfrågas. Man vill ha straff för de elever som inte klarar de krav vi ställer och ”uppför sig”. Man måste ”säga till” om och om igen och på detta sätt vara tydlig. På vilken skola har detta fungerat som strategi för elever som har hamnat i beteendesvårigheter?

Mig veterligen finns det gott om både forskning och beprövad erfarenhet på att straff inte har någon god effekt om man vill hjälpa någon att ändra sitt beteende. Ett tydligt exempel är de diskussioner som förs om hur de som döms för brott ska hanteras. Rösterna för hårda fängelsestraff är många, men man vet att det inte fungerar, om nu syftet är att bekämpa brottslighet. Många sitter av sina straff och återfaller i samma beteende när de kommer ut eller på andra sätt har avtjänat sitt straff. Jag tänker att det är känslor av tex hämnd som får styra här; så och på våra skolor.

Man vet också att känslor smittar via så kallade spegelneuroner. Professor Giacomo Rizzolatti har tom fått Nobelpriset för sin upptäckt av dessa och hur de påverkar våra relationer. Vi speglar varandras beteende och känslor oavsett om vi har någon form av diagnos eller ej. Min erfarenhet är dock att de individer som har en diagnos inom NPF speglar andras känslor i högre utsträckning än ”nervtypiska”. Vad är det då som säger att detta inte gäller i skolmiljö när vi bemöter elevers utåtagerande eller trots med ilska och hårda ord? Vi på skolorna behöver ha kunskap om detta och tydlighet kan förmedlas på många olika sätt. Jag känner inte att jag är i en position att ifrågasätta det, däremot kan jag använda kunskapen i vardagen.

Utöver detta vet man att individer som har olika beteendeproblem i hög utsträckning har svårt med konsekvenstänkandet. De kopplar inte alltid en konsekvens eller ett straff till en handling. Då är det svårt att sluta med den handlingen. Många har även svårt med att göra generaliseringar. Man har svårt att tänka att ”När jag gjorde på det här sättet blev då så här. Då kommer det att bli på samma sätt vid en liknande situation”. Även då kan det ju bli knepigt att ändra på sig. Man måste ju förstå varför.

Så här tänker i alla fall jag och jag är medveten om att jag ger mig in i en pågående storm. Hur tänker ni?