Jag citerar…

…min kloka 11-åriga son:

Jag vill bli behandlad som en vanlig person med ADHD och autism, inte som en vanlig person utan ADHD och autism

Jag tror baske mig att han satte fingret på hela grejen med bemötande. Och ja, han har sagt ok till att jag skriver det här.

Favorit i repris – ordning och reda!

Jaha, då ska vi ta en vända till med samma gamla moralpanik. Ett omdöme i ordning och uppförande är på tapeten igen. Det känns som om detta står på agendan med jämna mellanrum och någonstans i bakgrunden lurar inte sällan Jan Björklund. En liten detalj som alltid saknas i detta och liknande förslag är det lilla, men viktiga, ordet hur.

Hur ska bedömningen av en elevs uppförande genomföras? Vi är alla överrens om att godtycklighet och subjektivitet är något som inte hör hemma i samma mening som ordet bedömning. Så hur bedömer vi då vad som är gott uppförande? Ska det finnas någon form av kunskapskrav som man ska förhålla sig till i bedömningen?

Hur ska man bedöma vad som egentligen är gott uppförande? Vi måste hitta ett förhållningssätt till våra personliga ingångar. Det som är gott uppförande för mig är kanske inte det för dig. Jag arbetar exempelvis på en skola där keps-diskussionen fortfarande lever. Nu har vi visserligen regler som beslutats av elevrådet, men här är ett exempel på där det kan finnas en grogrund för tyckande om uppförande. En pedagog på min skola skulle säkerligen tycka att keps på lektionen skulle vara ett dåligt uppförande, medan det är oviktigt för en annan.

Hur ska ett sådant omdöme kunna skrivas? Om en bedömning ska göras måste det ju finnas ett underlag att luta sig mot. Jag är inte så säker på att de lärare som undervisar i våra skolor är jättesugna på att göra ytterligare en bedömning vid läsårsslutet. I alla andra diskussioner förhåller man sig till tanken att dokumentationsbördan bör minskas, men här finns risk för en kraftig ökning när omdömen ska skrivas på samtliga elever utifrån vanskliga grunder där stora risker för subjektivitet finns.

Ok, låt säga att vi ändå bestämmer oss för att göra denna bedömning, hur kommer vi i så fall bort från värderingar? För mig är själva ordet uppförande något som är laddat med subjektivitet och tyckande. Det finns väl ingen möjlighet till en objektiv ingång här?

Vidare funderar jag över hur ska den som genomför bedömningen få de mycket djupa kunskaper om elevens funktionsförmågor som krävs? Gott uppförande måste väl i så fall ses utifrån individens funktionsuppsättning?Hur är det med elevens exekutiva funktioner? Hur är det med aktivitetsregleringen? Hur är det med mentaliseringsförmågan? Och inte minst: Har skolan gjort vad de ska utifrån den aktuella eleven för att denne ska ha möjlighet att visa ett gott uppförande? Ska vi ha någon form av undantagsbestämmelse utifrån elevens funktionsförmåga, eller ska alla klara samma saker, oavsett?

I våra styrdokument skrivs en relationell syn på eleverna fram. Det är alltså inte eleven som är skolsvårigheten i sig, utan en skolsvårigheten uppstår i mötet mellan elev och lärmiljö. Det är vår skyldighet som skola att arbeta med våra lärmiljöer för att eleven ska kunna utvecklas både kunskapsmässigt och på andra sätt. Vi får alltså inte göra eleven till problembärare. Hur rimmar detta med ett omdöme i uppförande?

För mig blir hela denna diskussion både korkad och populistisk. Som vanligt går man direkt på symtomen och funderar inte över orsakerna. Dessutom bygger förslaget på en bild av en skola som är i kaos när det gäller studiero och trygghet. Det är inte den skola jag känner igen mig i. Ja, ja, diskussionen blåser väl över denna gång också och dyker upp igen om några år.

Om återkoppling och lärande

Tidigare har jag skrivit om en del om mind set och bemötandefrågor. På något sätt tror jag att hur man tänker runt grundläggande människosyn, pedagogiska utgångspunkter, mind set, bemötande, ledarskap och säkert mycket annat hänger ihop. Vilken syn vi har på människor avgör hur vi är/väljer att vara som ledare och det i sin tur påverkar hur vi bemöter eleverna och vilka frågor vi ställer. En annan aspekt av detta är hur vi ger återkoppling och feedback. Att detta är mycket viktigt för elevernas kunskapsutveckling, ja för alla former av personlig utveckling, är något vi diskuterat länge inom skolans värld, men är värt att ta en vända till.

John Hattie och Helen TImperley har tagit fram en modell för återkoppling på fyra nivåer och för en diskussion om vilken/vilka av dessa som stöttar eleven till en positiv utveckling. De fyra nivåerna är:

  1. Återkoppling på uppgiftsnivå
  2. Återkoppling på processnivå
  3. Återkoppling på metakognitiv nivå
  4. Återkoppling på personlig nivå

Återkoppling på uppgiftsnivå avser en feed back som fokuserar på just den uppgift eleven gör. Den går alltså inte att generalisera och har ofta fokus på rätt eller fel. Den kan även handla om att förmedla fakta eller begrepp som eleven behöver använda sig av för att göra uppgiften.

Återkoppling på denna nivå skulle kunna vara följande:

  • Här har du gjort rätt, bra!
  • Det här är inte korrekt. Du behöver ändra.
  • För att det här ska bli godkänna behöver du skriva mer om orsak och verkan.

En återkoppling på processnivå fokuserar på alla de processer det innebär att tillägna sig ny kunskap eller för att utföra en uppgift. Ett annat fokus kan vara att tillägna sig förståelse för begrepp och sammanhang. Ofta syftar feed backen till att granska och bearbeta information, om att hitta källor till misstag i arbetet och att lära sig strategier för att genomföra något. På detta sätt blir återkopplingen generaliserbar och kan stödja eleven när denne gör en liknande uppgift. Det är i detta sammanhang vi utvecklar elevens förmågor.

Återkoppling på processnivå skulle kunna vara följande:

  • Kan du förklara likheter mellan franska och amerikanska revolutionen?
  • Hur hittade du information om fotosyntesen? Tror du att den stämmer? Varför/varför inte?
  • Hur kan du använda adjektiv för att göra texten mer levande?

Återkoppling på metakognitiv nivå är den feedback eleven kan använda för att bedöma sig själva och stärka sitt eget lärande, hitta lärandestrategier. Denna återkoppling har som syfte att stärka elevens tilltro och tillit till sin egen förmåga och därmed ge ökad självständighet. Frågorna handlar om att uppmuntra eleven till att ta egna beslut och fundera över vägar vidare. Ett annat syfte är att eleven lär sig hur hen lär och därmed skaffar en egen verktygslåda. Det är dock viktigt att feedbacken relaterar till det ämne eleven håller på med för att inte bli alltför abstrakt och därmed svår att överföra till andra situationer.

Återkoppling på metakognitiv nivå skulle kunna vara:

  • Vilka verktyg behövs för att… ?
  • Hur hanterar du utmaningar när du…? Vad kan du göra istället?
  • Hur kan du göra för att lära dig nya ord

När vi ger en elev feed back som fokuserar på egenskaper ger vi återkoppling på personlig nivå. Vi uppmärksammar något som eleven är bra eller dålig på utan att koppla det till något specifikt. Denna feedback leder sällan till en positiv inverkan på lärandet. Den innehåller allt för lite information som eleven kan koppla till den uppgift hen håller på med. Denna typ av återkoppling kan till och med medföra en risk för att elevens självkänsla får en törn. Eleven förstår inte vad hen är duktig på eller vad det är som denne gjort fel, och får därmed inget sammanhang att relatera återkopplingen till. När något blivit fel få eleven inga strategier för att rätta till. En återkoppling i skolan som bara har betyg och omdömen som fokus kan vara direkt motivationshämmande, särskilt då en elev får låga betyg. Eleven får helt enkelt inga vägar vidare.

Återkoppling på personlig nivå skulle kunna vara:

  • Vad duktig du är!
  • Nu är du bara lat!
  • Jag tror att du bara är skoltrött. Hänger du framför en skärm på nätterna?

Den återkoppling som visat sig vara mest effektiv i att stärka elevernas lärande är den som kan generaliseras till andra uppgifter eller som syftar till att stärka de egna förmågorna att driva arbetet framåt, dvs processinriktad och metakognitiv återkoppling. Den återkoppling som eleven får på uppgiftsnivå kan vara effektiv ibland, men bara om den kombineras med mer generaliserbara återkopplingen på processnivå. En återkoppling som är riktig mot elevens person har visat sig helt sakan effekter på elevernas lärande och den bör vi lämna utanför skolans väggar.

Här är en länk till Skolverkets Stödmaterial om kunskapsbedömning. Det är ingen dum idé att bläddra lite i den då och då för att påminna sig själv och reflektera över den egna praktiken. Hur återkopplar jag?


https://www.skolverket.se/sitevision/proxy/publikationer/svid12_5dfee44715d35a5cdfa2899/55935574/wtpub/ws/skolbok/wpubext/trycksak/Blob/pdf2660.pdf?k=2660



Om det där med bemötande igen: Dags att möta argumenten.

Jag tycker verkligen att det där med bemötande är viktigt, att det är en grundläggande aspekt av undervisningen. Om man frågar vilka lärare eleverna tycker om så är det de som ställer krav med är ”snälla”, de som förstår, men ändå är stränga.

Jag har ju redan skrivit vad jag tänker om det som hände på en skola i Stockholm när man försökte införa ett låg-affektivt bemötande på skolnivå och jag kan inte riktigt släppa tanken på detta. Kritikerna är många och det ropas efter konsekvenser och hårda tag.

Skolan ska ju bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Visserligen kan man fundera på vad detta egentligen är och hur det ska implementeras i skoldagen. MEN: Det är tydligt att det är inte ett tyckande som ska styra hur man agerar. Många kritiker hävdar att det inte finns några belägg för att låg-affektivt bemötande fungerar. Jag hävdar dock att det finns enorma mängder beprövad erfarenhet och den är också viktig. Det står ingenstans att det endast är forskningsresultat som ska styra hur vi arbetar i vår verksamhet.

Dessutom skulle jag vilja veta vilken forskning och beprövad erfarenhet som ligger bakom de alternativ som de som kritiserar de låg-affektiva metoderna förespråkar? Om jag tolkat dem rätt, och gör vissa generaliseringar, så är det en konsekvenspedagogik som efterfrågas. Man vill ha straff för de elever som inte klarar de krav vi ställer och ”uppför sig”. Man måste ”säga till” om och om igen och på detta sätt vara tydlig. På vilken skola har detta fungerat som strategi för elever som har hamnat i beteendesvårigheter?

Mig veterligen finns det gott om både forskning och beprövad erfarenhet på att straff inte har någon god effekt om man vill hjälpa någon att ändra sitt beteende. Ett tydligt exempel är de diskussioner som förs om hur de som döms för brott ska hanteras. Rösterna för hårda fängelsestraff är många, men man vet att det inte fungerar, om nu syftet är att bekämpa brottslighet. Många sitter av sina straff och återfaller i samma beteende när de kommer ut eller på andra sätt har avtjänat sitt straff. Jag tänker att det är känslor av tex hämnd som får styra här; så och på våra skolor.

Man vet också att känslor smittar via så kallade spegelneuroner. Professor Giacomo Rizzolatti har tom fått Nobelpriset för sin upptäckt av dessa och hur de påverkar våra relationer. Vi speglar varandras beteende och känslor oavsett om vi har någon form av diagnos eller ej. Min erfarenhet är dock att de individer som har en diagnos inom NPF speglar andras känslor i högre utsträckning än ”nervtypiska”. Vad är det då som säger att detta inte gäller i skolmiljö när vi bemöter elevers utåtagerande eller trots med ilska och hårda ord? Vi på skolorna behöver ha kunskap om detta och tydlighet kan förmedlas på många olika sätt. Jag känner inte att jag är i en position att ifrågasätta det, däremot kan jag använda kunskapen i vardagen.

Utöver detta vet man att individer som har olika beteendeproblem i hög utsträckning har svårt med konsekvenstänkandet. De kopplar inte alltid en konsekvens eller ett straff till en handling. Då är det svårt att sluta med den handlingen. Många har även svårt med att göra generaliseringar. Man har svårt att tänka att ”När jag gjorde på det här sättet blev då så här. Då kommer det att bli på samma sätt vid en liknande situation”. Även då kan det ju bli knepigt att ändra på sig. Man måste ju förstå varför.

Så här tänker i alla fall jag och jag är medveten om att jag ger mig in i en pågående storm. Hur tänker ni?

Vi har nog blandat ihop metod och förhållningssätt

De senaste dagarna har det stormat runt förhållningssättet lågaffektivt bemötande. Hela diskussionen gör mig ledsen. Det är ingen hemlighet att det i min värld är ett viktigt redskap i det pedagogiska arbetet där relationen är grunden för allt lärande. Ju mer stöd eleven behöver i skolan, desto viktigare är det att elev och lärare står på gör god fot med varandra och det är den vuxnes ansvar.

En del av det jag tror är problemet är att man blandat ihop begreppen metod och förhållningssätt. För mig är förhållningssätt en grundläggande människosyn, en bas man utgår från i arbete för att sedan använda olika metoder som tex tydliggörande pedagogik, genrepedagogik eller vad det nu må vara. Det är ett sätt att vara i sin yrkesroll. Metoder kan man använda flera av, som verktyg i en verktygslåda. Metoder anpassas efter situationen. Om en elev har svårt med avkodning använder jag tex Brav-kod för att träna detta, om jag vill utveckla elevernas förmåga att bearbeta sina egna texter kan jag välja kamratlärande.

Den skola som infört det lågaffektiva bemötandet, och misslyckats så kapitalt, har sannolikt sett det hela som en metod. Pedagogerna har inte tillägnat sig det lågaffektiva som ett förhållningssätt och har heller inte fått den djupa kunskap som faktiskt krävs. Man har inte lyckats vända pedagogernas grundläggande syn på eleverna och de har blivit tassande pedagoger. De har blivit vuxna som är undvikande istället för vuxna som anpassar kraven efter elevernas förmågor och ställer kraven på ett sätt som möjliggör att eleverna kan leva upp till dem. Att vara lågaffektiv har tolkats som att göra ingenting, vilket så klart bara gör det hela värre. Allt bestämmande har ju lämnats över till barn/unga vuxna som verkligen inte kan hantera något sådant.

Här bemöter Hejlskov själv den kritik som förhållningssättet fått:

https://skolvarlden.se/artiklar/hejlskov-elven-efter-kritiken-skolan-anvander-lagaffektivt-bemotande-fel 

Ett exempel på hur man kan hjälpa elever att behålla självkontrollen med bildstöd

Det finns alltid några elever på varje skola som behöver ha ett ställe att andas på. En del av dem som behöver det på vår skola kommer till mig.

När man är i ett kaosläge, oavsett om det yttrar sig som ett utbrott eller i en låsning, kan det vara svårt att verbalisera sina behov utan att göra det hela värre. Därför har jag satt upp följande bilder på väggen precis innanför min dörr:

De elver som kommer är i blandade åldrar, därav olika utforming på korten. När eleven kommer, och det brinner i kropp och knopp, behöver de bara peka på den bild de tycker stämmer med hur de vill ha det. Då vet jag hur jag ska bemöta dem så att jag inte gör saker värre. Eleverna som använder detta system är förberedda på att de kan använda dessa lappar. Det är ju en förutsättning för att de ska fungera. Det man inte vet om, kan man inte göra.

Låg-affektivt förhållningssätt, jo visst, men vad är det egentligen?

Jag har ju tänkt att gå in på de låg-affektiva principerna. men först kanske det är läge med en crash course i vad det egentligen innebär. Det finns en stark missuppfattning om att det handlar om att vara ”snäll” och hålla med. Det är helt fel. Krav ska ställas. Frågan är bara vilka och hur de ska ställas. Vi måste kravanpassa efter barnets förmåga, annars uppstår det vi kallar utmanande beteenden, eller problembeteenden. Vi måste alltså gräva där vi står i förhållande till hur utvecklade ett barns förmågor är.

Grundläggande för ett låg-affaktivt förhållningssätt är en förståelse för barnets situation. Man tittar efter orsaker och ser icke-önskade beteenden som symptom på bristande förmågor och överkrav som leder till stress. I botten ligger en humanistisk ådra som tilltalar mig mycket. Där finns en tro på människan. Människor gör rätt om de kan! På det viset handlar det alltså inte om en metod, utan om hur man ser på människan och bemöter henne därefter.

Personer som visar beteendeproblem har ofta svårt att reglera sin affekt. När de utmanar oss är de dessutom i stark affekt. Låg-affektivt förhållningssätt handlar om att vi, med vårt sätt att vara, hjälper personer med utmanande beteende att behålla kontrollen över sig själv så att de blir lugna och kan fungera bättre. Därför ser man också utmanande beteenden som metoder ett barn använder just för att behålla sin självkontroll. Detta oavsett om det är ett fungerande sätt eller ej. Ett barn som bits signalerar kraftigt ”hit men inte längre. Låt mig vara”. Detsamma gäller tex fula ord, slag och att rymma. Det handlar alltså inte om att ett barn inte vet vad som är rätt och fel, utan att det tappar självkontrollen och försöker finna sätt att återta den.

Vidare är det på sin plats att fråga sig vad ett problemskapande beteende egentligen är? För vem är det ett problem? ett barn som rymmer tycker kanske att det fungerar utmärkt och har inget problem med det alls. För en lärare blir dock detta ett stort problem då denne har ett ansvar för barnets väl och ve.

För några år sedan ville min son alltid att jag skulle ligga i hans säng tills han somnade. Det i sig var väl inget problem, men när jag skulle gå därifrån uppstod ett sådant för mig. Han hade en loftsäng och när jag skulle klättra ner därifrån var jag måhända inte så smidig. Han vaknade alltid och det tog timmar för honom att somna. Sonen tyckte däremot inte att det var ett problem. Jag kunde väl bara ligga kvar där hela natten. Saken var nu den att när jag reste mig från hans säng kände jag att spjälorna gungade. Jag berättade detta för honom och sa att jag var rädd att sängen skulle gå sönder om jag låg i den. Nu fick däremot sonen problem. Detta ville han ju inte. Vår gemensamma lösning blev att jag skulle ligga på en madrass på golvet istället och gå ut när han somnat. Vi hade funnit en lösning som var ok för oss båda. Målet är alltså att hitta det som inte skapar problem för någon av de inblandade. Det handlar om att kompromissa och att förhandla. För mig är detta alltid den vuxnes ansvar.


De lågaffektiva principerna – SAKTA

En av de saker som stöts och blöts på skolorna är låg-affektivt bemötande. Detta är en hjärtefråga för mig då det är det enda sättet jag själv kunnat arbeta i skolan, med både kunskapsmässig och social framgång. När jag dessutom på hemmaplan är trött och låter känslorna ta över, leder det oundvikligen till trassel med min son.

Dock finns det en utbredd tro att låg-affektivt bemötande handlar om att man inte ska ställa krav på den elev man upplever har ett problembeteende. (Jag kan lova att just den eleven tycker att du har ett problem, men mer om det en annan gång.) Detta är en stor missuppfattning och leder till ännu större svårigheter. Man ska ställa krav på alla elever. Höga krav och förväntningar är en framgångsfaktor i all utveckling. Kärnan är HUR man ställer dem och VILKA kraven är. För att hjälpa tanken kan man utgå från de låg-affektiva principerna, SAKTA.

Stressorer och svårigheter

Ansvarsprincipen

Kontrollprincipen

Tillitprincipen (ledarskap)

Affektsmitteprincipen

De här principerna är verkligen inget jag kommit på själv, utan kommer från Bo Hejlskov. Äras den som äras bör. Men jag har tänkt mig att gå igenom dessa principer framöver i bloggen samt lägga upp dokument om hur man kan kartlägga och arbeta med dessa principer.

Nä, funkar inte! Att testa andra verktyg och att göra förändringar

Det där med att testa andra vägar än de man brukar använda i skolan kan ju upplevas som snårigt av både vuxna och elever. Ibland kör man i diket och ibland blir det toppen. När en elev testar ett verktyg och det inte fungerar kan det så klart bero på många saker. Så här tänker jag:

  • Det är inte rätt verktyg vi börjat använda, eller rätt förändring som genomförts. Vi har slarvat med kartläggningen och tänkt för snabbt i vår pressade vardag, inte anpassat insatsen efter det konkreta behovet för just den här eleven i den här situationen. Ibland bestämmer vi t.o.m. insatsen innan kartläggningen. Vi får tänka om och tänka, om inte rätt, så i alla fall bättre.
  • Vi förbereder inte eleven för ett nytt verktyg eller ett nytt arbetssätt. Här snubblar ofta jag. Jag kan vara så entusiastisk inför något nytt att jag ligger mycket längre fram i tanken än eleven. Eleven har sannolikt inte ens börjat tänka i de banor jag redan är klar med. När jag sedan kommer med ett färdigt koncept, som är jättebra i min idévärld, har det redan misslyckats.
  • Verktyget, eller förändringen, är rätt, men vi orkar inte hålla i. De elever som har andra verktyg än de gängse är ofta de elever som kan vara inflexibla och ha svårt för förändringar. Det här hänger så klart ihop med ovanstående om att förbereda eleven. Dessa elever är inte alltid så benägna att göra på ett annat sätt, oavsett om det gynnar dem eller ej. Det är inte nyttan de ser när en ny situation uppstår, utan att något är okänt, och då är det bäst att tacka nej. Vad är det som säger att en individ som fungerar på det sättet plötsligt kommer att tycka att ett nytt sätt att arbeta helt plötsligt är toppen? Vi vuxna behöver då se till att förutsättningarna för att säga ja finns där. Vi behöver förhandla med eleven; om du använder den här i en vecka så kollar vi sedan vad du tycker. Gör på detta sättet i tre lektioner så pratar vi om det sedan. Vi måste orka hålla vid åt eleven. Jag tror att det ofta är här vi går fel. Vi är så långt före eleven i tanken att vi inte tänker på att eleven inte ens är på samma plats. Vi behöver förbereda och fundera ut en strategi innan vi introducerar.
  • Det är helt enkelt fel verktyg, eller fel arbetssätt. Kartläggningen är noggrann, men det är bara fel. Så kan det ju faktiskt vara ibland.

Mindset: ”Jag är är så dum” eller ”jag kan lära mig detta”

Idag pratade jag med ett par elever på skolan. De kommer gärna in på mitt rum när jag är ensam där och pratar av sig lite. Ofta är de kloka och idag sa de något som verkligen fick mig att tänka till lite extra:

Lärarna säger nästan aldrig när vi gjort något bra, bara när vi gjort något dumt. När de säger att vi gjort något bra säger de bara att vi är duktiga, inte vad det är vi gjort bra.

De här eleverna satte verkligen fingret på det här med vilket mindset man har, hur man kan utveckla det och hur vi som vuxna på skolan kan stötta eleverna i att växa som individer. Titta gärna på den här filmen om ni inte har koll på vad det är:

Helt klart vill vi utveckla ett growth mindset hos våra elever. Det är ju det som får dem att våga lära sig något nytt, att tro på sin egen förmåga. Om den inte förutbestämd, betyder det ju att man kan utvecklas! Det handlar om hur vi pratar med eleverna. Titta här:

Vi behöver alltså börja uppmuntra elevernas arbetsinsats och det de konkret gör, istället för att fokusera på deras egenskaper. Vi behöver vara konkreta i när vi fokuserar på det bra eleverna gör. Ofta tycker vi ju att vi uppmuntrar eleverna, men handen på hjärtat HUR gör vi det?

Säg så här: Vad bra du gjorde skrivuppgiften. Jag vet ju att du tycker att det är svårt att skriva texter. Bra jobbat med sagan!

Säg inte: Vad duktig du är på att skriva!

Tänk efter: Vilket mindset har era elever som på ett eller annat sätt är i behov av stöttning i skolan? Min bild är att de ofta har ett fixed mindset om att de är dåliga, inte kan, att de inte är smarta.