Hen kan ju inte koncentrera sig. Hen behöver arbeta utanför klassrummet!

”Den här eleven har jättesvårt att koncentrera sig och behöver vara hos dig på dagarna, Ulrika! Bara om hen är ensam med en vuxen kan hen lära sig.” Handen på hjärtat: Hur många av er har någonsin uttryckt dessa ord? Hur många av er har fått ta emot dem? Hur många av er har någonsin arbetat ensamma med en elev som har koncentrationssvårigheter utan att egentligen fundera över vad de beror på och hur det bästa sättet att stötta är? Jag har definitivt gjort under de år jag jobbat på skola.

Men, om vi börjar rota i detta och har ett kartläggande förhållningssätt till dessa elever är det inte längre lika självklart att det är den bästa lösningen. Det är inte ens säkert att det ens är bra och i vissa fall kanske det till och med missgynnar elevens utveckling.

Björn Kadesjö lyfter fram 3 typer av koncentrationssvårigheter i sin bok Barn med koncentrationssvårigheter från 2008:

  1. Primära koncentrationssvårigheter: Dessa koncentrationssvårigheter har sin grund i biologiska faktorer och går ej över. De kan ge stora och långtgående svårigheter och eleven behöver långvarigt stöd i att hitta strategier. De biologiska orsakerna kan bestå av diagnos inom NPF, förvärvad hjärnskada, CP-skada och en lång rad andra faktorer.
  2. Sekundära koncentrationssvårigheter: Detta är svårigheter till följd av brister i elevens miljö, ofta grundad i stress eller oro. När situationen löses försvinner svårigheterna. Dessa brister kan ligga både innanför och utanför skolan, men påverkar hela skoldagen. Det är därför lätt hänt att svårigheterna misstas för biologiska koncentrationssvårigheter. Exempel kan vara en orolig hemsituation eller en skolmiljö som inte är anpassade efter elevens behov.
  3. Situationsbundna koncentrationssvårigheter:  Detta är beteenden som visar sig i specifika miljöer. Eleven fungerar väl i vissa miljöer, men mindre bra i andra. Exempel kan vara vid för enkla eller för svåra uppgifter samt vid läs- och skrivsvårigheter.

Inte sällan samverkar dessa tre typer av koncentrationssvårigheter, vilket kan göra det komplext att finna fungerande insatser. men om vi inte kartlägger hur det ser ut för den specifika eleven kommer vi heller inte att kunna stötta.

Min tro är att de elever som visar dessa beteenden även är de som många pedagoger upplever som svårast att arbeta med inom klassrummets ramar då de påverkar hela gruppen. Därför blir också önskan desto större när man går i metodtaket och uttrycker att ”Hen måste ut härifrån!” Inte sällan möts jag av argumentet att det är för klassens skull, att de måste få arbetsro. I min värld är detta med ytterst få undantag ok, och aldrig under en längre tidsperiod.

Min arbetsuppgift blir då att hjälpa till med just detta och det finns viktiga frågor att ställa sig:

  • Hur uttrycks elevens svårigheter?
  • I vilka situationer uppstår svårigheterna? Är de bestående/olika under lektionen, dagen, veckan?
  • Hur ser elevens förmågor ut inom andra områden?
  • Hur ser elevens kunskaper ut?
  • Hur ser elevens sociala situation ut på skolan och hemma?
  • Används några stöttande strategier idag?
  • Vilka strategier används som hjälper eleven?
  • Vad säger eleven själv?
  • Vad säger vårdnadshavarna?

Först när vi ställt dessa frågor, och säkerligen en rad andra, kan vi börja fundera över lösningar och åter, handen på hjärtat: Hur många av er tänker att det är bra för en elev i ett socialt utanförskap, oavsett om det ligger i eller utanför skolan, att befinna sig i ett socialt isolerat sammanhang? Hur många av er tänker att en elev stärker sin språklig eller matematiska förmåga att genom att arbeta själv under stora delar av dagen. Dessutom vet vi idag att kunskap är något som sker i mötet mellan människor. Det är ingen isolerad företeelse som man endast sitter på sin kammare och pysslar med.

Favorit i repris – ordning och reda!

Jaha, då ska vi ta en vända till med samma gamla moralpanik. Ett omdöme i ordning och uppförande är på tapeten igen. Det känns som om detta står på agendan med jämna mellanrum och någonstans i bakgrunden lurar inte sällan Jan Björklund. En liten detalj som alltid saknas i detta och liknande förslag är det lilla, men viktiga, ordet hur.

Hur ska bedömningen av en elevs uppförande genomföras? Vi är alla överrens om att godtycklighet och subjektivitet är något som inte hör hemma i samma mening som ordet bedömning. Så hur bedömer vi då vad som är gott uppförande? Ska det finnas någon form av kunskapskrav som man ska förhålla sig till i bedömningen?

Hur ska man bedöma vad som egentligen är gott uppförande? Vi måste hitta ett förhållningssätt till våra personliga ingångar. Det som är gott uppförande för mig är kanske inte det för dig. Jag arbetar exempelvis på en skola där keps-diskussionen fortfarande lever. Nu har vi visserligen regler som beslutats av elevrådet, men här är ett exempel på där det kan finnas en grogrund för tyckande om uppförande. En pedagog på min skola skulle säkerligen tycka att keps på lektionen skulle vara ett dåligt uppförande, medan det är oviktigt för en annan.

Hur ska ett sådant omdöme kunna skrivas? Om en bedömning ska göras måste det ju finnas ett underlag att luta sig mot. Jag är inte så säker på att de lärare som undervisar i våra skolor är jättesugna på att göra ytterligare en bedömning vid läsårsslutet. I alla andra diskussioner förhåller man sig till tanken att dokumentationsbördan bör minskas, men här finns risk för en kraftig ökning när omdömen ska skrivas på samtliga elever utifrån vanskliga grunder där stora risker för subjektivitet finns.

Ok, låt säga att vi ändå bestämmer oss för att göra denna bedömning, hur kommer vi i så fall bort från värderingar? För mig är själva ordet uppförande något som är laddat med subjektivitet och tyckande. Det finns väl ingen möjlighet till en objektiv ingång här?

Vidare funderar jag över hur ska den som genomför bedömningen få de mycket djupa kunskaper om elevens funktionsförmågor som krävs? Gott uppförande måste väl i så fall ses utifrån individens funktionsuppsättning?Hur är det med elevens exekutiva funktioner? Hur är det med aktivitetsregleringen? Hur är det med mentaliseringsförmågan? Och inte minst: Har skolan gjort vad de ska utifrån den aktuella eleven för att denne ska ha möjlighet att visa ett gott uppförande? Ska vi ha någon form av undantagsbestämmelse utifrån elevens funktionsförmåga, eller ska alla klara samma saker, oavsett?

I våra styrdokument skrivs en relationell syn på eleverna fram. Det är alltså inte eleven som är skolsvårigheten i sig, utan en skolsvårigheten uppstår i mötet mellan elev och lärmiljö. Det är vår skyldighet som skola att arbeta med våra lärmiljöer för att eleven ska kunna utvecklas både kunskapsmässigt och på andra sätt. Vi får alltså inte göra eleven till problembärare. Hur rimmar detta med ett omdöme i uppförande?

För mig blir hela denna diskussion både korkad och populistisk. Som vanligt går man direkt på symtomen och funderar inte över orsakerna. Dessutom bygger förslaget på en bild av en skola som är i kaos när det gäller studiero och trygghet. Det är inte den skola jag känner igen mig i. Ja, ja, diskussionen blåser väl över denna gång också och dyker upp igen om några år.

Men herregud! Ni stänger ju in dem i mörkret!

För några år sedan hade jag förmånen att få jobba i en klass på gymnasiet där samtliga elever har en diagnos inom autismspektrat. Jag var visserligen inte där när lärmiljöer för denna klass byggdes, men jag har fått en hel del återberättat för mig. När undervisningen hade börjat var en högt uppsatt person från förvaltningen på plats för att titta på verksamheten. Hen blev alldeles förskräckt:

”Men de är ju instängda i mörker helt själva! De måste ju få lite ljus.”

Varje elev hade ett eget rum, ett litet kontor, där den mesta undervisningen bedrevs och som även fungerade som en fredad zon när det blev för mycket. Lokalerna låg på ett källarplan och de små rummen saknade fönster. Därav rektionen. Jag kanske ska förtydliga att det verkligen inte fanns några lås på dörrarna, varken på insida eller utsida. (Nu slipper vi fundera på det.)

Förvaltningen skred dock till verket och satte upp fönster ovanför dörrarna på samtliga 20 rum. När eleverna upptäckte detta var reaktionen omedelbar: många av dem plockade fram stora papper och tejp och täcker helt enkelt för fönstren. De ville inte ha dem. Ljuset störde, eller de extra intryck det medförde. Det finns säkerligen lika många anledningar som det fanns fönster. En del elever tyckte så klart om sina fönster, men långt ifrån alla, eller ens de flesta.

Med detta sagt att vi behöver olika saker av vår lärmiljö för att trivas och lära. Vi får inte utgå från oss själva när vi bygger våra lärmiljöer, utan alternativ ska finnas för alla. Personen från förvaltningen hade säkerligen de bästa intentionerna, men hade inte kunskapen om elevernas sätt att lära.

Hur ser det ut på er skola? Finns olika alternativ?