Nytt läsår, nya personliga mål

Läsårsstart innebär även en frisk nystart i skolans värld. Man börjar på ny kula och tar förhoppningsvis med sig det som fungerat väl och står i startgroparna för att utveckla det som inte varit lika fungerande. För min del sätter jag alltid upp personliga mål för det kommande läsåret, och ja, jag är väldigt bra på att sikta mot månen och en aning bortanför. Det får väl vara ett av målen: att sätta upp rimliga mål. För som vi säger till våra elever: Målen ska vara möjliga att uppnå. Man ska kunna lyckas.

Mina mål ser ut ungefär så här:

  • Fortsätta att utvecklas i handledarrollen genom medvetna strategier.
  • Coacha de jag möter på skolan till att ha ett kartläggande förhållningssätt på både grupp- och individnivå.
  • Jobba vidare för att alla elever ska utveckla sin språkliga förmåga så långt som möjligt och få rätt stöd i rätt tid. Läsningen är nyckeln till en fortsatt god utveckling både kunskapsmässigt och psykosocialt.

Jag tror det får räcka där. Bemötandefrågor nämner jag inte ens. De finns alltid i mitt bakhuvud i vilka situationer jag än ställs inför.

Vilka är era mål i er profession inför kommande läsår?

Nytt läsår, nya lagar och regler

Den 1:a juli varje år kommer nya lagar och regler för skolans verksamheter. I år ser det ut så här för grundskolan:

  • Ytterligare 105 timmars undervisningstid i matematik på högstadiet
  • Ytterligare 100 timmars undervisningstid i idrott och hälsa på mellan- och högstadiet
  • Lärarlegitimation blir ett krav för undervisning på fritidshemmet
  • Elevens eget ansvar skrivs in i läroplanen: Varje elev ska: ”genom egen ansträngning och delaktighet, utifrån sina förutsättningar, ta ansvar för sitt lärande och för att bidra till en god arbetsmiljö”. Varje elev ska: ”visa respekt för och hänsyn mot skolans personal och andra elever som en del av det gemensamma ansvaret för arbetsmiljön på skolan.”
  • Rektors ansvar för trygghet och studiero poängteras: ”alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero”.
  • Läsa- skriva- räkna garantin, eller åtgärdsgarantin, införs.

Den förändring som sannolikt kommer påverka skolvardagen mest är åtgärdsgarantin. Denna har varit på gång länge, och nu träder den alltså i kraft.

I stort innebär den att de bestämmelser som redan finns förstärks och formaliseras. Huvudmannen har huvudansvaret för att garantin ska kunna uppfyllas på varje skola. Under vårterminen i förskoleklass samt under höst- och vårtermin ska Skolverkets bedömningsstöd genomföras i Matematik och Svenska. Nationella prov genomförs som tidigare i slutet av åk 3.

Om en elev visar en indikation, dvs ett tecken på att hen skulle kunna få svårigheter, ska en särskild bedömning göras i samråd med specialpedagogisk kompetens. Om en pedagog befarar, dvs ser att uppenbara svårigheter finns ska åtgärder sättas in skyndsamt och elevhälsan kopplas in. Om insatser beslutas i den särskilda bedömningen, tex som en extra anpassning eller en insats på gruppnivå, ska dessa hanteras i en uppföljning för att garantin ska vara uppfylld. Ytterligare ett kriterium för uppfylld garanti är att en överlämning genomförs efter f-klass samt efter åk 3. Inga nya dokumentationskrav införs. Viktigt att beakta är att åtgärdsgarantin innebär att insatser sätts in. Det är ingen garanti att alla barn klarar kunskapskraven, även om detta givetvis är målet.

Personligen välkomnar jag åtgärdsgarantin. Om rutiner sätts på skolan och om tillräckligt med tid och kompetens tillförs, tror jag att den inte kommer att medföra ett merarbete. Det kommer säkerligen att uppstå en del barnsjukdomar inledningsvis och extra tid och kraft kommer att behövas. Är det inte alltid så när man lär sig något nytt?

Syftet med garantin är att inget barn ska trilla mellan stolarna och att dessa få stöd i tid. Vi har ju vetat länge att när det gäller grundläggande språkliga och matematiska förmågor är det centralt med tidiga insatser. Min erfarenhet är att vi är ganska bra på att organisera för kartläggning av elevernas förmågor, men sämre på att planera för hur vi hanterar resultatet efter. Förhoppningsvis ”tvingas” vi in i ett annat arbetssätt nu.

Det införs, som nämnts ovan, inga nya dokumentationskrav. Min tanke runt detta är dock att man på skolan behöver fundera närmare över detta. Om inte en tillräcklig dokumentation finns är det ju svårt att göra en uppföljning och en överlämning. Sannolikt kommer en större insats att behöva göras av specialpedagog eller speciallärare, vilket jag tycker är bra, men kompetensen måste finnas.

Ytterligare en tanke som slagit mig är att det är lätt att falla in i ett kategoriskt förhållningssätt. Om en enskild elev på något sätt behöver stöd ska denne i första hand stöttas inom ramen för ledning och stimulans eller genom extra anpassningar. Det gäller såväl inom åtgärdsgarantins ramar som i övrig skolverksamhet. Individuellt stöd ska endast sättas in när situationen kräver det och efter en utredning. Här ser jag att specialpedagog eller speciallärare har ett stort ansvar att styra hur insatsen genomförs. I många fall kan säkerligen den ordinarie undervisningen utvecklas för att stärka samtliga elever. Genom att resultaten hanteras på både grupp- och individnivå är tanken att komma bort från individuella lösningar.

Nytt läsår, nya möjligheter

Då var dagen här; dagen då det aldrig är så långt till nästa sommarlov som nu. Men även dagen då dörren till ett nytt läsår öppnas och det ligger en viss iver i luften när kollegiet samlas igen. Det är verkligen något speciellt den här första dagen när alla pedagoger kommer tillbaka samtidigt från en lång ledighet. Det finns en förväntan i luften och den där tröttheten vi alla kände i maj har vi redan glömt. På något sätt gör vi det varje år, förtränger den. Vi har ju ändå ett väldigt roligt jobb med många utmaningar.

Vad förväntar vi som skolpersonal oss när vi kommer tillbaka efter ledigheten? Det är så klart olika från individ till individ, men för mig är det viktigt att veta vad jag kommer tillbaka till. Jag har en tendens att semestra bort både det ena och det andra. Saker faller ur hjärnan på mig. Det är liksom bara borta. Jag behöver aktiveras och få ramarna innan jag står på tröskeln. Vilka arbetsuppgifter har jag? Vilka förändringar har skett? Hur ser de första dagarna ut rent konkret, vad kommer att hända? Eftersom jag är vuxen och hyfsat normalfungerande, vad det nu är, kan jag ta reda på detta själv. Men det är inte så för alla. Alla behöver förförståelse, men en del behöver det lite mer och på ett annat sätt.

Hur gör ni på er skola för att alla elever ska veta vad som kommer att hända när de kommer tillbaka efter 10 veckor på grönbete? Hur gör ni för att de ska somna gott kvällen innan och känna sig välkomna när de är på plats. Har du någon elev i din grupp som skulle må väl av något annat eller mer? Det kan vara ett vänligt telefonsamtal, ett besök på skolan dagen innan eller bara ett SMS. Små saker kan betyda mycket i det stora.

Nationella prov – Inte ett barn till

Om man som lärare ska göra ett prov, vilket jag i och för sig tycker man noga ska överväga hur och varförman gör det, är det ju centralt att fundera på vad det egentligen är man ska pröva och formulera provet efter detta. Har man elever som behöver anpassningar för att komma till sin rätt, så fixar vi ju det. Någon behöver lyssna, någon behöver mer tid, någon behöver göra det muntligt, ja ni vet. Provet bör ju även användas formativt och inte bara som en koll på vad eleverna kan. Vi vill ha en bild av vad vi ska jobba vidare med.

Men så kommer de nationella proven och då är det tänket som bortblåst, inte minst när det gäller svenska i åk 3 och 6. För det första är de nationella proven summativa till sin karaktär. Visserligen beror det till en del på hur man arbetar med resultaten efter provet, men då varken skola eller elever får behålla sina prov för att arbeta efter dem skjuter man ju lite bredvid där. Tycker jag i alla fall då jag gärna arbetar med skrivandet med hjälp av kamratlärande, stödstrukturer eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att granska sina egna texter och sedan utifrån detta bestämma vad man ska jobba vidare med i sitt fortsatta skrivande.

Det märkligaste för mig är dock läsförståelsen i svenska åk 3 och 6. Här får en person med dyslexi eller annan språklig sårbarhet inte använda de hjälpmedel som möjliggör läsning och skrivning i andra sammanhang. Motiveringen är att man ska testa läsförmågan och hitta de elever som behöver stöd med sin läsning. Det är måhända här problemet ligger, att man från Skolverkets sida tänker i termer av just läsförståelse och inte i ett vidgat begrepp om textförståelse. Min personliga åsikt om detta är att vi lever i en värld där vi måste prata om just textförståelse för att ge eleverna bra verktyg för att möta livet. Dessutom hamnar de elever som har en språklig sårbarhet i kläm. Hur man genom de nationella proven testar läsförståelse ser jag som både ålderdomligt och diskriminerade för elever i språklig sårbarhet. Det är måhända min personliga åsikt, men jag står fast vid den, tills någon visar ett bättre alternativ.

Lennart Hansson från SPSM säger följande i en intervju i Skolvärlden:

– Det finns direktiv om vilka anpassningar som är tillåtna och vilka som inte är det. Skolverkets argument för det är att det som ska prövas inte blir det som prövas om man tillåter anpassningar.

Är det inte precis tvärtom? Om en elev inte får använda sina verktyg testar vi inte vad de kan, bara hur det går utan dem, Vi testar inte läsförståelsen, eller textförståelse som jag helst skulle vilja benämna det. Så allvarligt talat: Vet vi inte i åk 3 eller 6 vilka elever som behöver verktyg för sin läsning har vi ärligt talat gjort ett dåligt jobb. Hade vi låtit en blind elev göra ett prov utan blindskrift? Om provet var på övervåningen och ingen hiss fanns, hade vi då inte anpassat detta för en rullstolsbunden person? Så vad testar då detta prov? Hur väl en elev tar ett misslyckande? Hur bra man klarar av en stressig situation? Kan någon berätta för mig? #inteettbarntill

Här finns intervjun för den hugade:

https://skolvarlden.se/artiklar/lararnas-vanligaste-fragor-till-spsm?fbclid=IwAR1m0FXPNHfjpcvYrbUZ_1HzlC1yRLcLaRfIgpVM8itL9OKjB5A7TnneNJM

Mindset: ”Jag är är så dum” eller ”jag kan lära mig detta”

Idag pratade jag med ett par elever på skolan. De kommer gärna in på mitt rum när jag är ensam där och pratar av sig lite. Ofta är de kloka och idag sa de något som verkligen fick mig att tänka till lite extra:

Lärarna säger nästan aldrig när vi gjort något bra, bara när vi gjort något dumt. När de säger att vi gjort något bra säger de bara att vi är duktiga, inte vad det är vi gjort bra.

De här eleverna satte verkligen fingret på det här med vilket mindset man har, hur man kan utveckla det och hur vi som vuxna på skolan kan stötta eleverna i att växa som individer. Titta gärna på den här filmen om ni inte har koll på vad det är:

Helt klart vill vi utveckla ett growth mindset hos våra elever. Det är ju det som får dem att våga lära sig något nytt, att tro på sin egen förmåga. Om den inte förutbestämd, betyder det ju att man kan utvecklas! Det handlar om hur vi pratar med eleverna. Titta här:

Vi behöver alltså börja uppmuntra elevernas arbetsinsats och det de konkret gör, istället för att fokusera på deras egenskaper. Vi behöver vara konkreta i när vi fokuserar på det bra eleverna gör. Ofta tycker vi ju att vi uppmuntrar eleverna, men handen på hjärtat HUR gör vi det?

Säg så här: Vad bra du gjorde skrivuppgiften. Jag vet ju att du tycker att det är svårt att skriva texter. Bra jobbat med sagan!

Säg inte: Vad duktig du är på att skriva!

Tänk efter: Vilket mindset har era elever som på ett eller annat sätt är i behov av stöttning i skolan? Min bild är att de ofta har ett fixed mindset om att de är dåliga, inte kan, att de inte är smarta.

Hej på dig…

…och väldigt välkommen hit! Jag lär mig genom att läsa, skriva och prata. Jag är van att göra så ända sedan min egen skoltid och det verkar ju ha fungerat. Här sitter jag, liksom. På det viset är jag förmodligen ett ganska gott genomsnitt av lärarkåren. Många av oss har varit hyfsat ok i skolan och på den vägen är det. Inte alla, men många.

Nu är det ju bara så att våra elever inte alltid fungerar på det viset och som människa kan det vara enklast att möta individer där man förstår hur de fungerar. Men nu är vi människor i en yrkesroll, pedagoger. Då måste vi förhålla oss till allas olika sätt att vara och lära. Det är vårt uppdrag. Men hur gör vi när de inte lär så som vi tänkt? Vad kan vi på skolan göra för att ta ansvar för det? Hur kan vi tillsammans verka för en god lärmiljö där elevernas olika sätt att vara och lära sig fungerar?

Jag har inte alla svar på detta. Om jag hade det skulle ingen skola behöva en specialpedagog. Denna blogg kommer dock att handla om denna typ av frågor utifrån olika ingångar.

En sak har dock alla inlägg gemensamt: Det är inte eleven som ska ändra på sig. Så kan man ju känna ibland när verktygslådan tar slut. Det gör jag också. Då får man gå och pysa av sig frustrationen någonstans och ta hjälp av sina kollegor. Det är istället vi som ska ändra tex fysisk lärmiljö, bemötande eller social situation för att därmed skapa förutsättningarna för lärandet. Bara då tar man ansvar och det kan ske en utveckling.