Vi har nog blandat ihop metod och förhållningssätt

De senaste dagarna har det stormat runt förhållningssättet lågaffektivt bemötande. Hela diskussionen gör mig ledsen. Det är ingen hemlighet att det i min värld är ett viktigt redskap i det pedagogiska arbetet där relationen är grunden för allt lärande. Ju mer stöd eleven behöver i skolan, desto viktigare är det att elev och lärare står på gör god fot med varandra och det är den vuxnes ansvar.

En del av det jag tror är problemet är att man blandat ihop begreppen metod och förhållningssätt. För mig är förhållningssätt en grundläggande människosyn, en bas man utgår från i arbete för att sedan använda olika metoder som tex tydliggörande pedagogik, genrepedagogik eller vad det nu må vara. Det är ett sätt att vara i sin yrkesroll. Metoder kan man använda flera av, som verktyg i en verktygslåda. Metoder anpassas efter situationen. Om en elev har svårt med avkodning använder jag tex Brav-kod för att träna detta, om jag vill utveckla elevernas förmåga att bearbeta sina egna texter kan jag välja kamratlärande.

Den skola som infört det lågaffektiva bemötandet, och misslyckats så kapitalt, har sannolikt sett det hela som en metod. Pedagogerna har inte tillägnat sig det lågaffektiva som ett förhållningssätt och har heller inte fått den djupa kunskap som faktiskt krävs. Man har inte lyckats vända pedagogernas grundläggande syn på eleverna och de har blivit tassande pedagoger. De har blivit vuxna som är undvikande istället för vuxna som anpassar kraven efter elevernas förmågor och ställer kraven på ett sätt som möjliggör att eleverna kan leva upp till dem. Att vara lågaffektiv har tolkats som att göra ingenting, vilket så klart bara gör det hela värre. Allt bestämmande har ju lämnats över till barn/unga vuxna som verkligen inte kan hantera något sådant.

Här bemöter Hejlskov själv den kritik som förhållningssättet fått:

https://skolvarlden.se/artiklar/hejlskov-elven-efter-kritiken-skolan-anvander-lagaffektivt-bemotande-fel 

Undervisningsmetoder som funkar – Rapport från Vetenskapsrådet

I höstas var jag på en specialpedagogisk konferens där bland andra Helena Wallberg föreläste. Till stor del utgick hon från en skrift från Vetenskapsrådet, Tre forskningsöversikter inom området specialpedagogik/inkludering, från 2015. Ända sedan dess har den där forskningsöversikten rumlat runt i huvudet på mig och inte riktigt lämnat mig i fred. Nu var jag helt enkelt tvungen att läsa igenom den för att få ro. Jag varnar för långt inlägg, men jag tror att detta är viktiga aspekter av den undervisning vi bedriver på skolorna.

Rapporten är en meta-analys av undersökningar som redan gjorts. Man har studerat sju undervisningsmetoder som anses leda till högre måluppfyllelse för elever som är i behov av någon form av stöd i skolan. Fem av metoderna gäller generella undervisningsstrategier och två gäller ämnesspecifika metoder enligt följande:

  1. kamratlärande
  2. Metakognitiva strategier
  3. explicit undervisning
  4. samarbetslärande
  5. Individuellt lärande
  6. läs- och skriv
  7. Matematik

Av metoderna visade sig de tre första, kamratlärande, metakognitiva strategier och explicit undervisning, ge god effekt, dvs de ger en högre andel elever som når upp till kunskapskraven. De visade sig även stärka de elever som redan visar goda kunskaper i ämnet. Ytterligare en fördel är att undervisningsmetoderna fungerar i såväl helgrupp som i mindre undervisningssituationer och därför har en inkluderande verkan.

Med kamratlärande avses olika former av lärsituationer där eleverna agerar lärare för varandra. Det kan tex röra sig om att äldre elever undervisar yngre. Det kan vara situationer där eleverna lärt sig olika delar av ett ämnesområde och undervisar varandra, att elever som kommit längre i sin kunskapsutveckling undervisar de som inte kommit lika långt. Ofta byter man roller mellan att vara lärare och elev. Även när det gäller social utveckling har goda resultat uppvisats.

Med explicit lärande menas undervisning som är tänkt att överföra kunskaper direkt till eleverna. elevernas intressen och styrkor får en central plats och eleverna får på ett mycket strukturerat och målinriktat sätt träna på olika färdigheter. De utvärderar sedan sitt eget lärande. Här ingår olika modeller som eleverna arbetar från och som läraren använder för vidare utveckling och feedback. Jag tänker att genrepedagogik och cirkelmodellen är explicit undervisning. Även olika former av checklistor, språkutvecklande arbetssätt, stödstrukturer och användandet av bildstöd ryms här. Olika former av formativa bedömningar torde vara viktiga i det explicita lärandet.

Att använda metakognitiva strategier innebär att man lär sig om hur man själv tänker, att lära sig hur man lär.Om man har en hög medvetenhet om det egna lärandet är det enklare att ta till sig ny kunskap och om man inte vet hur man ska lära sig något famlar man i mörkret. Jag tänker att många ev de elever som behöver stöd återfinns här. De lär på ett annat sätt än vad vi vuxna på skolorna förväntar oss och utvecklar inte automatiskt metakognitiva strategier. De behöver stöd i detta. Eleverna behöver lära sig tex planering, organisation, visualisering, självreglering och analysförmåga.

De metoder där man inte kunnat påvisa en lika god tillförlitlighet och lika goda resultat är samarbetslärande och individuellt lärande.

När det gäller samarbetslärande, tex olika former av kooperativt lärande, finns det för lite forskning men en relativt gott stöd för en hög måluppfyllelse finns. I samarbetslärande arbetar ofta eleverna i mindre grupper om 6-8 personer på ett mycket strukturerat sätt. Läraren är viktig för att stötta eleverna i att arbeta enligt de strukturer som finns. Bra resultat på sociala relationer i gruppen och på skolor där man arbetar i alla klasser mad samarbetslärande har visats. För mig är detta lika viktiga aspekter av lärandet som en hög måluppfyllelse.

Individuell undervisning är den metod där man kunnat påvisa minst goda effekter, även om sådana finns. I huvudsak beskrivs dock dessa effekter som måttliga. När individuell undervisning har goda effekter är det viktigt hur den genomförs. Goda effekter nås om undervisningen anpassas till elevernas behov och förutsättningar när det gäller arbetstakt och progression. Bäst effekt visade metoden när eleverna fick utvärdera sitt eget lärande och hjälpa varandra att nå målen förundervisningen. När man använder individuell undervisning som stödinsats är effekten för elever i svårigheter alltså beroende av hur undervisningen organiseras.

De båda mer ämnesinriktade undervisningsområdena var läs- och skriv och matematik.

När det gäller läs- och skriv finns det enligt artikeln goda belägg för vad som fungerar. Centralt verkar dock kvaliteten på den ordinarie undervisningen vara. I klasser där den vanliga undervisningen är av god kvalitet är antalet barn med språkliga svårigheter färre. Stödinsatser fungerar även bättre för yngre barn. Metoder som kamratlärande, explicit undervisning och att lära sig metakognitiva strategier fungerar bra för läs- och skrivutvecklingen enligt rapporten. Läsning är vidare den enda situationen där resultaten av individuell träning gett goda resultat. Det är även bra att inte fokusera på en sida av språket, utan träna alla delar, tex fonemisk medvetenhet, lästeknik, läsförståelse och skrivandet.

För matematiken är det enligt rapporten svårare att ge en bra bild av vad som fungerar. Forskningsläget är helt enkelt sämre. Dock visar det sig att elever som har svårt med läsning ofta får svårt med matematiken eftersom språklig förmåga påvekar även hur man tar in matematiken och att de elever som tidigt får svårigheter även är de som får det svårare senare. Det är däremot, enligt rapporten, svårt att se några metoder som generellt är bra dock förefaller de tre metoder som är bra i övriga fall även ha en positiv inverkan även på matematiken. Vidare fungerar datorbaserad undervisning vara ett bra komplement till lärarledda situationer, till skillnad från läsningen. Där är det inte ett verkningsfullt instrument.

Mina tankar runt detta är att vi på skolorna har ett viktigt utvecklingsarbete framför oss. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska tänka för att få en inkluderande undervisning som inte stannar vid en fysisk placering av eleven i klassrummet. Det är inte inkludering för mig. Vi behöver stöta och blöta detta i kollegiet och fundera tillsammans. Det kommer säkerligen alltid att finnas barn som mår bäst i ett mindre sammanhang under delar av skoldagen, och i vissa fall under hela dagen, och det är helt ok. Men om vi använder oss av undervisningsmetoder som fungerar för alla redan från början kanske dessa barn blir färre, vilket är ett viktigt mål för mig.

Till er som läst ända hit: Tack så mycket!

Vill man läsa rapporten finns den här:

https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25be5/1529480529189/Tre-forskningsoeversikter-specialpedagogik-inkludering_VR_2015.pdf