Hen kan ju inte koncentrera sig. Hen behöver arbeta utanför klassrummet!

”Den här eleven har jättesvårt att koncentrera sig och behöver vara hos dig på dagarna, Ulrika! Bara om hen är ensam med en vuxen kan hen lära sig.” Handen på hjärtat: Hur många av er har någonsin uttryckt dessa ord? Hur många av er har fått ta emot dem? Hur många av er har någonsin arbetat ensamma med en elev som har koncentrationssvårigheter utan att egentligen fundera över vad de beror på och hur det bästa sättet att stötta är? Jag har definitivt gjort under de år jag jobbat på skola.

Men, om vi börjar rota i detta och har ett kartläggande förhållningssätt till dessa elever är det inte längre lika självklart att det är den bästa lösningen. Det är inte ens säkert att det ens är bra och i vissa fall kanske det till och med missgynnar elevens utveckling.

Björn Kadesjö lyfter fram 3 typer av koncentrationssvårigheter i sin bok Barn med koncentrationssvårigheter från 2008:

  1. Primära koncentrationssvårigheter: Dessa koncentrationssvårigheter har sin grund i biologiska faktorer och går ej över. De kan ge stora och långtgående svårigheter och eleven behöver långvarigt stöd i att hitta strategier. De biologiska orsakerna kan bestå av diagnos inom NPF, förvärvad hjärnskada, CP-skada och en lång rad andra faktorer.
  2. Sekundära koncentrationssvårigheter: Detta är svårigheter till följd av brister i elevens miljö, ofta grundad i stress eller oro. När situationen löses försvinner svårigheterna. Dessa brister kan ligga både innanför och utanför skolan, men påverkar hela skoldagen. Det är därför lätt hänt att svårigheterna misstas för biologiska koncentrationssvårigheter. Exempel kan vara en orolig hemsituation eller en skolmiljö som inte är anpassade efter elevens behov.
  3. Situationsbundna koncentrationssvårigheter:  Detta är beteenden som visar sig i specifika miljöer. Eleven fungerar väl i vissa miljöer, men mindre bra i andra. Exempel kan vara vid för enkla eller för svåra uppgifter samt vid läs- och skrivsvårigheter.

Inte sällan samverkar dessa tre typer av koncentrationssvårigheter, vilket kan göra det komplext att finna fungerande insatser. men om vi inte kartlägger hur det ser ut för den specifika eleven kommer vi heller inte att kunna stötta.

Min tro är att de elever som visar dessa beteenden även är de som många pedagoger upplever som svårast att arbeta med inom klassrummets ramar då de påverkar hela gruppen. Därför blir också önskan desto större när man går i metodtaket och uttrycker att ”Hen måste ut härifrån!” Inte sällan möts jag av argumentet att det är för klassens skull, att de måste få arbetsro. I min värld är detta med ytterst få undantag ok, och aldrig under en längre tidsperiod.

Min arbetsuppgift blir då att hjälpa till med just detta och det finns viktiga frågor att ställa sig:

  • Hur uttrycks elevens svårigheter?
  • I vilka situationer uppstår svårigheterna? Är de bestående/olika under lektionen, dagen, veckan?
  • Hur ser elevens förmågor ut inom andra områden?
  • Hur ser elevens kunskaper ut?
  • Hur ser elevens sociala situation ut på skolan och hemma?
  • Används några stöttande strategier idag?
  • Vilka strategier används som hjälper eleven?
  • Vad säger eleven själv?
  • Vad säger vårdnadshavarna?

Först när vi ställt dessa frågor, och säkerligen en rad andra, kan vi börja fundera över lösningar och åter, handen på hjärtat: Hur många av er tänker att det är bra för en elev i ett socialt utanförskap, oavsett om det ligger i eller utanför skolan, att befinna sig i ett socialt isolerat sammanhang? Hur många av er tänker att en elev stärker sin språklig eller matematiska förmåga att genom att arbeta själv under stora delar av dagen. Dessutom vet vi idag att kunskap är något som sker i mötet mellan människor. Det är ingen isolerad företeelse som man endast sitter på sin kammare och pysslar med.

Om det där med bemötande igen: Dags att möta argumenten.

Jag tycker verkligen att det där med bemötande är viktigt, att det är en grundläggande aspekt av undervisningen. Om man frågar vilka lärare eleverna tycker om så är det de som ställer krav med är ”snälla”, de som förstår, men ändå är stränga.

Jag har ju redan skrivit vad jag tänker om det som hände på en skola i Stockholm när man försökte införa ett låg-affektivt bemötande på skolnivå och jag kan inte riktigt släppa tanken på detta. Kritikerna är många och det ropas efter konsekvenser och hårda tag.

Skolan ska ju bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Visserligen kan man fundera på vad detta egentligen är och hur det ska implementeras i skoldagen. MEN: Det är tydligt att det är inte ett tyckande som ska styra hur man agerar. Många kritiker hävdar att det inte finns några belägg för att låg-affektivt bemötande fungerar. Jag hävdar dock att det finns enorma mängder beprövad erfarenhet och den är också viktig. Det står ingenstans att det endast är forskningsresultat som ska styra hur vi arbetar i vår verksamhet.

Dessutom skulle jag vilja veta vilken forskning och beprövad erfarenhet som ligger bakom de alternativ som de som kritiserar de låg-affektiva metoderna förespråkar? Om jag tolkat dem rätt, och gör vissa generaliseringar, så är det en konsekvenspedagogik som efterfrågas. Man vill ha straff för de elever som inte klarar de krav vi ställer och ”uppför sig”. Man måste ”säga till” om och om igen och på detta sätt vara tydlig. På vilken skola har detta fungerat som strategi för elever som har hamnat i beteendesvårigheter?

Mig veterligen finns det gott om både forskning och beprövad erfarenhet på att straff inte har någon god effekt om man vill hjälpa någon att ändra sitt beteende. Ett tydligt exempel är de diskussioner som förs om hur de som döms för brott ska hanteras. Rösterna för hårda fängelsestraff är många, men man vet att det inte fungerar, om nu syftet är att bekämpa brottslighet. Många sitter av sina straff och återfaller i samma beteende när de kommer ut eller på andra sätt har avtjänat sitt straff. Jag tänker att det är känslor av tex hämnd som får styra här; så och på våra skolor.

Man vet också att känslor smittar via så kallade spegelneuroner. Professor Giacomo Rizzolatti har tom fått Nobelpriset för sin upptäckt av dessa och hur de påverkar våra relationer. Vi speglar varandras beteende och känslor oavsett om vi har någon form av diagnos eller ej. Min erfarenhet är dock att de individer som har en diagnos inom NPF speglar andras känslor i högre utsträckning än ”nervtypiska”. Vad är det då som säger att detta inte gäller i skolmiljö när vi bemöter elevers utåtagerande eller trots med ilska och hårda ord? Vi på skolorna behöver ha kunskap om detta och tydlighet kan förmedlas på många olika sätt. Jag känner inte att jag är i en position att ifrågasätta det, däremot kan jag använda kunskapen i vardagen.

Utöver detta vet man att individer som har olika beteendeproblem i hög utsträckning har svårt med konsekvenstänkandet. De kopplar inte alltid en konsekvens eller ett straff till en handling. Då är det svårt att sluta med den handlingen. Många har även svårt med att göra generaliseringar. Man har svårt att tänka att ”När jag gjorde på det här sättet blev då så här. Då kommer det att bli på samma sätt vid en liknande situation”. Även då kan det ju bli knepigt att ändra på sig. Man måste ju förstå varför.

Så här tänker i alla fall jag och jag är medveten om att jag ger mig in i en pågående storm. Hur tänker ni?

Vi har nog blandat ihop metod och förhållningssätt

De senaste dagarna har det stormat runt förhållningssättet lågaffektivt bemötande. Hela diskussionen gör mig ledsen. Det är ingen hemlighet att det i min värld är ett viktigt redskap i det pedagogiska arbetet där relationen är grunden för allt lärande. Ju mer stöd eleven behöver i skolan, desto viktigare är det att elev och lärare står på gör god fot med varandra och det är den vuxnes ansvar.

En del av det jag tror är problemet är att man blandat ihop begreppen metod och förhållningssätt. För mig är förhållningssätt en grundläggande människosyn, en bas man utgår från i arbete för att sedan använda olika metoder som tex tydliggörande pedagogik, genrepedagogik eller vad det nu må vara. Det är ett sätt att vara i sin yrkesroll. Metoder kan man använda flera av, som verktyg i en verktygslåda. Metoder anpassas efter situationen. Om en elev har svårt med avkodning använder jag tex Brav-kod för att träna detta, om jag vill utveckla elevernas förmåga att bearbeta sina egna texter kan jag välja kamratlärande.

Den skola som infört det lågaffektiva bemötandet, och misslyckats så kapitalt, har sannolikt sett det hela som en metod. Pedagogerna har inte tillägnat sig det lågaffektiva som ett förhållningssätt och har heller inte fått den djupa kunskap som faktiskt krävs. Man har inte lyckats vända pedagogernas grundläggande syn på eleverna och de har blivit tassande pedagoger. De har blivit vuxna som är undvikande istället för vuxna som anpassar kraven efter elevernas förmågor och ställer kraven på ett sätt som möjliggör att eleverna kan leva upp till dem. Att vara lågaffektiv har tolkats som att göra ingenting, vilket så klart bara gör det hela värre. Allt bestämmande har ju lämnats över till barn/unga vuxna som verkligen inte kan hantera något sådant.

Här bemöter Hejlskov själv den kritik som förhållningssättet fått:

https://skolvarlden.se/artiklar/hejlskov-elven-efter-kritiken-skolan-anvander-lagaffektivt-bemotande-fel 

Ett exempel på hur man kan hjälpa elever att behålla självkontrollen med bildstöd

Det finns alltid några elever på varje skola som behöver ha ett ställe att andas på. En del av dem som behöver det på vår skola kommer till mig.

När man är i ett kaosläge, oavsett om det yttrar sig som ett utbrott eller i en låsning, kan det vara svårt att verbalisera sina behov utan att göra det hela värre. Därför har jag satt upp följande bilder på väggen precis innanför min dörr:

De elver som kommer är i blandade åldrar, därav olika utforming på korten. När eleven kommer, och det brinner i kropp och knopp, behöver de bara peka på den bild de tycker stämmer med hur de vill ha det. Då vet jag hur jag ska bemöta dem så att jag inte gör saker värre. Eleverna som använder detta system är förberedda på att de kan använda dessa lappar. Det är ju en förutsättning för att de ska fungera. Det man inte vet om, kan man inte göra.

De lågaffektiva principerna – SAKTA

En av de saker som stöts och blöts på skolorna är låg-affektivt bemötande. Detta är en hjärtefråga för mig då det är det enda sättet jag själv kunnat arbeta i skolan, med både kunskapsmässig och social framgång. När jag dessutom på hemmaplan är trött och låter känslorna ta över, leder det oundvikligen till trassel med min son.

Dock finns det en utbredd tro att låg-affektivt bemötande handlar om att man inte ska ställa krav på den elev man upplever har ett problembeteende. (Jag kan lova att just den eleven tycker att du har ett problem, men mer om det en annan gång.) Detta är en stor missuppfattning och leder till ännu större svårigheter. Man ska ställa krav på alla elever. Höga krav och förväntningar är en framgångsfaktor i all utveckling. Kärnan är HUR man ställer dem och VILKA kraven är. För att hjälpa tanken kan man utgå från de låg-affektiva principerna, SAKTA.

Stressorer och svårigheter

Ansvarsprincipen

Kontrollprincipen

Tillitprincipen (ledarskap)

Affektsmitteprincipen

De här principerna är verkligen inget jag kommit på själv, utan kommer från Bo Hejlskov. Äras den som äras bör. Men jag har tänkt mig att gå igenom dessa principer framöver i bloggen samt lägga upp dokument om hur man kan kartlägga och arbeta med dessa principer.