Om det där med bemötande igen: Dags att möta argumenten.

Jag tycker verkligen att det där med bemötande är viktigt, att det är en grundläggande aspekt av undervisningen. Om man frågar vilka lärare eleverna tycker om så är det de som ställer krav med är ”snälla”, de som förstår, men ändå är stränga.

Jag har ju redan skrivit vad jag tänker om det som hände på en skola i Stockholm när man försökte införa ett låg-affektivt bemötande på skolnivå och jag kan inte riktigt släppa tanken på detta. Kritikerna är många och det ropas efter konsekvenser och hårda tag.

Skolan ska ju bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Visserligen kan man fundera på vad detta egentligen är och hur det ska implementeras i skoldagen. MEN: Det är tydligt att det är inte ett tyckande som ska styra hur man agerar. Många kritiker hävdar att det inte finns några belägg för att låg-affektivt bemötande fungerar. Jag hävdar dock att det finns enorma mängder beprövad erfarenhet och den är också viktig. Det står ingenstans att det endast är forskningsresultat som ska styra hur vi arbetar i vår verksamhet.

Dessutom skulle jag vilja veta vilken forskning och beprövad erfarenhet som ligger bakom de alternativ som de som kritiserar de låg-affektiva metoderna förespråkar? Om jag tolkat dem rätt, och gör vissa generaliseringar, så är det en konsekvenspedagogik som efterfrågas. Man vill ha straff för de elever som inte klarar de krav vi ställer och ”uppför sig”. Man måste ”säga till” om och om igen och på detta sätt vara tydlig. På vilken skola har detta fungerat som strategi för elever som har hamnat i beteendesvårigheter?

Mig veterligen finns det gott om både forskning och beprövad erfarenhet på att straff inte har någon god effekt om man vill hjälpa någon att ändra sitt beteende. Ett tydligt exempel är de diskussioner som förs om hur de som döms för brott ska hanteras. Rösterna för hårda fängelsestraff är många, men man vet att det inte fungerar, om nu syftet är att bekämpa brottslighet. Många sitter av sina straff och återfaller i samma beteende när de kommer ut eller på andra sätt har avtjänat sitt straff. Jag tänker att det är känslor av tex hämnd som får styra här; så och på våra skolor.

Man vet också att känslor smittar via så kallade spegelneuroner. Professor Giacomo Rizzolatti har tom fått Nobelpriset för sin upptäckt av dessa och hur de påverkar våra relationer. Vi speglar varandras beteende och känslor oavsett om vi har någon form av diagnos eller ej. Min erfarenhet är dock att de individer som har en diagnos inom NPF speglar andras känslor i högre utsträckning än ”nervtypiska”. Vad är det då som säger att detta inte gäller i skolmiljö när vi bemöter elevers utåtagerande eller trots med ilska och hårda ord? Vi på skolorna behöver ha kunskap om detta och tydlighet kan förmedlas på många olika sätt. Jag känner inte att jag är i en position att ifrågasätta det, däremot kan jag använda kunskapen i vardagen.

Utöver detta vet man att individer som har olika beteendeproblem i hög utsträckning har svårt med konsekvenstänkandet. De kopplar inte alltid en konsekvens eller ett straff till en handling. Då är det svårt att sluta med den handlingen. Många har även svårt med att göra generaliseringar. Man har svårt att tänka att ”När jag gjorde på det här sättet blev då så här. Då kommer det att bli på samma sätt vid en liknande situation”. Även då kan det ju bli knepigt att ändra på sig. Man måste ju förstå varför.

Så här tänker i alla fall jag och jag är medveten om att jag ger mig in i en pågående storm. Hur tänker ni?

Vi har nog blandat ihop metod och förhållningssätt

De senaste dagarna har det stormat runt förhållningssättet lågaffektivt bemötande. Hela diskussionen gör mig ledsen. Det är ingen hemlighet att det i min värld är ett viktigt redskap i det pedagogiska arbetet där relationen är grunden för allt lärande. Ju mer stöd eleven behöver i skolan, desto viktigare är det att elev och lärare står på gör god fot med varandra och det är den vuxnes ansvar.

En del av det jag tror är problemet är att man blandat ihop begreppen metod och förhållningssätt. För mig är förhållningssätt en grundläggande människosyn, en bas man utgår från i arbete för att sedan använda olika metoder som tex tydliggörande pedagogik, genrepedagogik eller vad det nu må vara. Det är ett sätt att vara i sin yrkesroll. Metoder kan man använda flera av, som verktyg i en verktygslåda. Metoder anpassas efter situationen. Om en elev har svårt med avkodning använder jag tex Brav-kod för att träna detta, om jag vill utveckla elevernas förmåga att bearbeta sina egna texter kan jag välja kamratlärande.

Den skola som infört det lågaffektiva bemötandet, och misslyckats så kapitalt, har sannolikt sett det hela som en metod. Pedagogerna har inte tillägnat sig det lågaffektiva som ett förhållningssätt och har heller inte fått den djupa kunskap som faktiskt krävs. Man har inte lyckats vända pedagogernas grundläggande syn på eleverna och de har blivit tassande pedagoger. De har blivit vuxna som är undvikande istället för vuxna som anpassar kraven efter elevernas förmågor och ställer kraven på ett sätt som möjliggör att eleverna kan leva upp till dem. Att vara lågaffektiv har tolkats som att göra ingenting, vilket så klart bara gör det hela värre. Allt bestämmande har ju lämnats över till barn/unga vuxna som verkligen inte kan hantera något sådant.

Här bemöter Hejlskov själv den kritik som förhållningssättet fått:

https://skolvarlden.se/artiklar/hejlskov-elven-efter-kritiken-skolan-anvander-lagaffektivt-bemotande-fel 

Ett exempel på hur man kan hjälpa elever att behålla självkontrollen med bildstöd

Det finns alltid några elever på varje skola som behöver ha ett ställe att andas på. En del av dem som behöver det på vår skola kommer till mig.

När man är i ett kaosläge, oavsett om det yttrar sig som ett utbrott eller i en låsning, kan det vara svårt att verbalisera sina behov utan att göra det hela värre. Därför har jag satt upp följande bilder på väggen precis innanför min dörr:

De elver som kommer är i blandade åldrar, därav olika utforming på korten. När eleven kommer, och det brinner i kropp och knopp, behöver de bara peka på den bild de tycker stämmer med hur de vill ha det. Då vet jag hur jag ska bemöta dem så att jag inte gör saker värre. Eleverna som använder detta system är förberedda på att de kan använda dessa lappar. Det är ju en förutsättning för att de ska fungera. Det man inte vet om, kan man inte göra.

Låg-affektivt förhållningssätt, jo visst, men vad är det egentligen?

Jag har ju tänkt att gå in på de låg-affektiva principerna. men först kanske det är läge med en crash course i vad det egentligen innebär. Det finns en stark missuppfattning om att det handlar om att vara ”snäll” och hålla med. Det är helt fel. Krav ska ställas. Frågan är bara vilka och hur de ska ställas. Vi måste kravanpassa efter barnets förmåga, annars uppstår det vi kallar utmanande beteenden, eller problembeteenden. Vi måste alltså gräva där vi står i förhållande till hur utvecklade ett barns förmågor är.

Grundläggande för ett låg-affaktivt förhållningssätt är en förståelse för barnets situation. Man tittar efter orsaker och ser icke-önskade beteenden som symptom på bristande förmågor och överkrav som leder till stress. I botten ligger en humanistisk ådra som tilltalar mig mycket. Där finns en tro på människan. Människor gör rätt om de kan! På det viset handlar det alltså inte om en metod, utan om hur man ser på människan och bemöter henne därefter.

Personer som visar beteendeproblem har ofta svårt att reglera sin affekt. När de utmanar oss är de dessutom i stark affekt. Låg-affektivt förhållningssätt handlar om att vi, med vårt sätt att vara, hjälper personer med utmanande beteende att behålla kontrollen över sig själv så att de blir lugna och kan fungera bättre. Därför ser man också utmanande beteenden som metoder ett barn använder just för att behålla sin självkontroll. Detta oavsett om det är ett fungerande sätt eller ej. Ett barn som bits signalerar kraftigt ”hit men inte längre. Låt mig vara”. Detsamma gäller tex fula ord, slag och att rymma. Det handlar alltså inte om att ett barn inte vet vad som är rätt och fel, utan att det tappar självkontrollen och försöker finna sätt att återta den.

Vidare är det på sin plats att fråga sig vad ett problemskapande beteende egentligen är? För vem är det ett problem? ett barn som rymmer tycker kanske att det fungerar utmärkt och har inget problem med det alls. För en lärare blir dock detta ett stort problem då denne har ett ansvar för barnets väl och ve.

För några år sedan ville min son alltid att jag skulle ligga i hans säng tills han somnade. Det i sig var väl inget problem, men när jag skulle gå därifrån uppstod ett sådant för mig. Han hade en loftsäng och när jag skulle klättra ner därifrån var jag måhända inte så smidig. Han vaknade alltid och det tog timmar för honom att somna. Sonen tyckte däremot inte att det var ett problem. Jag kunde väl bara ligga kvar där hela natten. Saken var nu den att när jag reste mig från hans säng kände jag att spjälorna gungade. Jag berättade detta för honom och sa att jag var rädd att sängen skulle gå sönder om jag låg i den. Nu fick däremot sonen problem. Detta ville han ju inte. Vår gemensamma lösning blev att jag skulle ligga på en madrass på golvet istället och gå ut när han somnat. Vi hade funnit en lösning som var ok för oss båda. Målet är alltså att hitta det som inte skapar problem för någon av de inblandade. Det handlar om att kompromissa och att förhandla. För mig är detta alltid den vuxnes ansvar.


Jag citerar…

…Ross W Greene:

När är det troligast att ett störande beteende uppstår? När kraven på ett barn överstiger dess förmåga att reagera adekvat.

(Ross W Greene, Vilse i skolan. Hur vi kan hjälpa barn med beteendeproblem att hitta rätt,s.30)

De lågaffektiva principerna – SAKTA

En av de saker som stöts och blöts på skolorna är låg-affektivt bemötande. Detta är en hjärtefråga för mig då det är det enda sättet jag själv kunnat arbeta i skolan, med både kunskapsmässig och social framgång. När jag dessutom på hemmaplan är trött och låter känslorna ta över, leder det oundvikligen till trassel med min son.

Dock finns det en utbredd tro att låg-affektivt bemötande handlar om att man inte ska ställa krav på den elev man upplever har ett problembeteende. (Jag kan lova att just den eleven tycker att du har ett problem, men mer om det en annan gång.) Detta är en stor missuppfattning och leder till ännu större svårigheter. Man ska ställa krav på alla elever. Höga krav och förväntningar är en framgångsfaktor i all utveckling. Kärnan är HUR man ställer dem och VILKA kraven är. För att hjälpa tanken kan man utgå från de låg-affektiva principerna, SAKTA.

Stressorer och svårigheter

Ansvarsprincipen

Kontrollprincipen

Tillitprincipen (ledarskap)

Affektsmitteprincipen

De här principerna är verkligen inget jag kommit på själv, utan kommer från Bo Hejlskov. Äras den som äras bör. Men jag har tänkt mig att gå igenom dessa principer framöver i bloggen samt lägga upp dokument om hur man kan kartlägga och arbeta med dessa principer.