Men herregud! Ni stänger ju in dem i mörkret!

För några år sedan hade jag förmånen att få jobba i en klass på gymnasiet där samtliga elever har en diagnos inom autismspektrat. Jag var visserligen inte där när lärmiljöer för denna klass byggdes, men jag har fått en hel del återberättat för mig. När undervisningen hade börjat var en högt uppsatt person från förvaltningen på plats för att titta på verksamheten. Hen blev alldeles förskräckt:

”Men de är ju instängda i mörker helt själva! De måste ju få lite ljus.”

Varje elev hade ett eget rum, ett litet kontor, där den mesta undervisningen bedrevs och som även fungerade som en fredad zon när det blev för mycket. Lokalerna låg på ett källarplan och de små rummen saknade fönster. Därav rektionen. Jag kanske ska förtydliga att det verkligen inte fanns några lås på dörrarna, varken på insida eller utsida. (Nu slipper vi fundera på det.)

Förvaltningen skred dock till verket och satte upp fönster ovanför dörrarna på samtliga 20 rum. När eleverna upptäckte detta var reaktionen omedelbar: många av dem plockade fram stora papper och tejp och täcker helt enkelt för fönstren. De ville inte ha dem. Ljuset störde, eller de extra intryck det medförde. Det finns säkerligen lika många anledningar som det fanns fönster. En del elever tyckte så klart om sina fönster, men långt ifrån alla, eller ens de flesta.

Med detta sagt att vi behöver olika saker av vår lärmiljö för att trivas och lära. Vi får inte utgå från oss själva när vi bygger våra lärmiljöer, utan alternativ ska finnas för alla. Personen från förvaltningen hade säkerligen de bästa intentionerna, men hade inte kunskapen om elevernas sätt att lära.

Hur ser det ut på er skola? Finns olika alternativ?