Om återkoppling och lärande

Tidigare har jag skrivit om en del om mind set och bemötandefrågor. På något sätt tror jag att hur man tänker runt grundläggande människosyn, pedagogiska utgångspunkter, mind set, bemötande, ledarskap och säkert mycket annat hänger ihop. Vilken syn vi har på människor avgör hur vi är/väljer att vara som ledare och det i sin tur påverkar hur vi bemöter eleverna och vilka frågor vi ställer. En annan aspekt av detta är hur vi ger återkoppling och feedback. Att detta är mycket viktigt för elevernas kunskapsutveckling, ja för alla former av personlig utveckling, är något vi diskuterat länge inom skolans värld, men är värt att ta en vända till.

John Hattie och Helen TImperley har tagit fram en modell för återkoppling på fyra nivåer och för en diskussion om vilken/vilka av dessa som stöttar eleven till en positiv utveckling. De fyra nivåerna är:

  1. Återkoppling på uppgiftsnivå
  2. Återkoppling på processnivå
  3. Återkoppling på metakognitiv nivå
  4. Återkoppling på personlig nivå

Återkoppling på uppgiftsnivå avser en feed back som fokuserar på just den uppgift eleven gör. Den går alltså inte att generalisera och har ofta fokus på rätt eller fel. Den kan även handla om att förmedla fakta eller begrepp som eleven behöver använda sig av för att göra uppgiften.

Återkoppling på denna nivå skulle kunna vara följande:

  • Här har du gjort rätt, bra!
  • Det här är inte korrekt. Du behöver ändra.
  • För att det här ska bli godkänna behöver du skriva mer om orsak och verkan.

En återkoppling på processnivå fokuserar på alla de processer det innebär att tillägna sig ny kunskap eller för att utföra en uppgift. Ett annat fokus kan vara att tillägna sig förståelse för begrepp och sammanhang. Ofta syftar feed backen till att granska och bearbeta information, om att hitta källor till misstag i arbetet och att lära sig strategier för att genomföra något. På detta sätt blir återkopplingen generaliserbar och kan stödja eleven när denne gör en liknande uppgift. Det är i detta sammanhang vi utvecklar elevens förmågor.

Återkoppling på processnivå skulle kunna vara följande:

  • Kan du förklara likheter mellan franska och amerikanska revolutionen?
  • Hur hittade du information om fotosyntesen? Tror du att den stämmer? Varför/varför inte?
  • Hur kan du använda adjektiv för att göra texten mer levande?

Återkoppling på metakognitiv nivå är den feedback eleven kan använda för att bedöma sig själva och stärka sitt eget lärande, hitta lärandestrategier. Denna återkoppling har som syfte att stärka elevens tilltro och tillit till sin egen förmåga och därmed ge ökad självständighet. Frågorna handlar om att uppmuntra eleven till att ta egna beslut och fundera över vägar vidare. Ett annat syfte är att eleven lär sig hur hen lär och därmed skaffar en egen verktygslåda. Det är dock viktigt att feedbacken relaterar till det ämne eleven håller på med för att inte bli alltför abstrakt och därmed svår att överföra till andra situationer.

Återkoppling på metakognitiv nivå skulle kunna vara:

  • Vilka verktyg behövs för att… ?
  • Hur hanterar du utmaningar när du…? Vad kan du göra istället?
  • Hur kan du göra för att lära dig nya ord

När vi ger en elev feed back som fokuserar på egenskaper ger vi återkoppling på personlig nivå. Vi uppmärksammar något som eleven är bra eller dålig på utan att koppla det till något specifikt. Denna feedback leder sällan till en positiv inverkan på lärandet. Den innehåller allt för lite information som eleven kan koppla till den uppgift hen håller på med. Denna typ av återkoppling kan till och med medföra en risk för att elevens självkänsla får en törn. Eleven förstår inte vad hen är duktig på eller vad det är som denne gjort fel, och får därmed inget sammanhang att relatera återkopplingen till. När något blivit fel få eleven inga strategier för att rätta till. En återkoppling i skolan som bara har betyg och omdömen som fokus kan vara direkt motivationshämmande, särskilt då en elev får låga betyg. Eleven får helt enkelt inga vägar vidare.

Återkoppling på personlig nivå skulle kunna vara:

  • Vad duktig du är!
  • Nu är du bara lat!
  • Jag tror att du bara är skoltrött. Hänger du framför en skärm på nätterna?

Den återkoppling som visat sig vara mest effektiv i att stärka elevernas lärande är den som kan generaliseras till andra uppgifter eller som syftar till att stärka de egna förmågorna att driva arbetet framåt, dvs processinriktad och metakognitiv återkoppling. Den återkoppling som eleven får på uppgiftsnivå kan vara effektiv ibland, men bara om den kombineras med mer generaliserbara återkopplingen på processnivå. En återkoppling som är riktig mot elevens person har visat sig helt sakan effekter på elevernas lärande och den bör vi lämna utanför skolans väggar.

Här är en länk till Skolverkets Stödmaterial om kunskapsbedömning. Det är ingen dum idé att bläddra lite i den då och då för att påminna sig själv och reflektera över den egna praktiken. Hur återkopplar jag?


https://www.skolverket.se/sitevision/proxy/publikationer/svid12_5dfee44715d35a5cdfa2899/55935574/wtpub/ws/skolbok/wpubext/trycksak/Blob/pdf2660.pdf?k=2660



Undervisningsmetoder som funkar – Rapport från Vetenskapsrådet

I höstas var jag på en specialpedagogisk konferens där bland andra Helena Wallberg föreläste. Till stor del utgick hon från en skrift från Vetenskapsrådet, Tre forskningsöversikter inom området specialpedagogik/inkludering, från 2015. Ända sedan dess har den där forskningsöversikten rumlat runt i huvudet på mig och inte riktigt lämnat mig i fred. Nu var jag helt enkelt tvungen att läsa igenom den för att få ro. Jag varnar för långt inlägg, men jag tror att detta är viktiga aspekter av den undervisning vi bedriver på skolorna.

Rapporten är en meta-analys av undersökningar som redan gjorts. Man har studerat sju undervisningsmetoder som anses leda till högre måluppfyllelse för elever som är i behov av någon form av stöd i skolan. Fem av metoderna gäller generella undervisningsstrategier och två gäller ämnesspecifika metoder enligt följande:

  1. kamratlärande
  2. Metakognitiva strategier
  3. explicit undervisning
  4. samarbetslärande
  5. Individuellt lärande
  6. läs- och skriv
  7. Matematik

Av metoderna visade sig de tre första, kamratlärande, metakognitiva strategier och explicit undervisning, ge god effekt, dvs de ger en högre andel elever som når upp till kunskapskraven. De visade sig även stärka de elever som redan visar goda kunskaper i ämnet. Ytterligare en fördel är att undervisningsmetoderna fungerar i såväl helgrupp som i mindre undervisningssituationer och därför har en inkluderande verkan.

Med kamratlärande avses olika former av lärsituationer där eleverna agerar lärare för varandra. Det kan tex röra sig om att äldre elever undervisar yngre. Det kan vara situationer där eleverna lärt sig olika delar av ett ämnesområde och undervisar varandra, att elever som kommit längre i sin kunskapsutveckling undervisar de som inte kommit lika långt. Ofta byter man roller mellan att vara lärare och elev. Även när det gäller social utveckling har goda resultat uppvisats.

Med explicit lärande menas undervisning som är tänkt att överföra kunskaper direkt till eleverna. elevernas intressen och styrkor får en central plats och eleverna får på ett mycket strukturerat och målinriktat sätt träna på olika färdigheter. De utvärderar sedan sitt eget lärande. Här ingår olika modeller som eleverna arbetar från och som läraren använder för vidare utveckling och feedback. Jag tänker att genrepedagogik och cirkelmodellen är explicit undervisning. Även olika former av checklistor, språkutvecklande arbetssätt, stödstrukturer och användandet av bildstöd ryms här. Olika former av formativa bedömningar torde vara viktiga i det explicita lärandet.

Att använda metakognitiva strategier innebär att man lär sig om hur man själv tänker, att lära sig hur man lär.Om man har en hög medvetenhet om det egna lärandet är det enklare att ta till sig ny kunskap och om man inte vet hur man ska lära sig något famlar man i mörkret. Jag tänker att många ev de elever som behöver stöd återfinns här. De lär på ett annat sätt än vad vi vuxna på skolorna förväntar oss och utvecklar inte automatiskt metakognitiva strategier. De behöver stöd i detta. Eleverna behöver lära sig tex planering, organisation, visualisering, självreglering och analysförmåga.

De metoder där man inte kunnat påvisa en lika god tillförlitlighet och lika goda resultat är samarbetslärande och individuellt lärande.

När det gäller samarbetslärande, tex olika former av kooperativt lärande, finns det för lite forskning men en relativt gott stöd för en hög måluppfyllelse finns. I samarbetslärande arbetar ofta eleverna i mindre grupper om 6-8 personer på ett mycket strukturerat sätt. Läraren är viktig för att stötta eleverna i att arbeta enligt de strukturer som finns. Bra resultat på sociala relationer i gruppen och på skolor där man arbetar i alla klasser mad samarbetslärande har visats. För mig är detta lika viktiga aspekter av lärandet som en hög måluppfyllelse.

Individuell undervisning är den metod där man kunnat påvisa minst goda effekter, även om sådana finns. I huvudsak beskrivs dock dessa effekter som måttliga. När individuell undervisning har goda effekter är det viktigt hur den genomförs. Goda effekter nås om undervisningen anpassas till elevernas behov och förutsättningar när det gäller arbetstakt och progression. Bäst effekt visade metoden när eleverna fick utvärdera sitt eget lärande och hjälpa varandra att nå målen förundervisningen. När man använder individuell undervisning som stödinsats är effekten för elever i svårigheter alltså beroende av hur undervisningen organiseras.

De båda mer ämnesinriktade undervisningsområdena var läs- och skriv och matematik.

När det gäller läs- och skriv finns det enligt artikeln goda belägg för vad som fungerar. Centralt verkar dock kvaliteten på den ordinarie undervisningen vara. I klasser där den vanliga undervisningen är av god kvalitet är antalet barn med språkliga svårigheter färre. Stödinsatser fungerar även bättre för yngre barn. Metoder som kamratlärande, explicit undervisning och att lära sig metakognitiva strategier fungerar bra för läs- och skrivutvecklingen enligt rapporten. Läsning är vidare den enda situationen där resultaten av individuell träning gett goda resultat. Det är även bra att inte fokusera på en sida av språket, utan träna alla delar, tex fonemisk medvetenhet, lästeknik, läsförståelse och skrivandet.

För matematiken är det enligt rapporten svårare att ge en bra bild av vad som fungerar. Forskningsläget är helt enkelt sämre. Dock visar det sig att elever som har svårt med läsning ofta får svårt med matematiken eftersom språklig förmåga påvekar även hur man tar in matematiken och att de elever som tidigt får svårigheter även är de som får det svårare senare. Det är däremot, enligt rapporten, svårt att se några metoder som generellt är bra dock förefaller de tre metoder som är bra i övriga fall även ha en positiv inverkan även på matematiken. Vidare fungerar datorbaserad undervisning vara ett bra komplement till lärarledda situationer, till skillnad från läsningen. Där är det inte ett verkningsfullt instrument.

Mina tankar runt detta är att vi på skolorna har ett viktigt utvecklingsarbete framför oss. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska tänka för att få en inkluderande undervisning som inte stannar vid en fysisk placering av eleven i klassrummet. Det är inte inkludering för mig. Vi behöver stöta och blöta detta i kollegiet och fundera tillsammans. Det kommer säkerligen alltid att finnas barn som mår bäst i ett mindre sammanhang under delar av skoldagen, och i vissa fall under hela dagen, och det är helt ok. Men om vi använder oss av undervisningsmetoder som fungerar för alla redan från början kanske dessa barn blir färre, vilket är ett viktigt mål för mig.

Till er som läst ända hit: Tack så mycket!

Vill man läsa rapporten finns den här:

https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25be5/1529480529189/Tre-forskningsoeversikter-specialpedagogik-inkludering_VR_2015.pdf