Nationella prov – Inte ett barn till

Om man som lärare ska göra ett prov, vilket jag i och för sig tycker man noga ska överväga hur och varförman gör det, är det ju centralt att fundera på vad det egentligen är man ska pröva och formulera provet efter detta. Har man elever som behöver anpassningar för att komma till sin rätt, så fixar vi ju det. Någon behöver lyssna, någon behöver mer tid, någon behöver göra det muntligt, ja ni vet. Provet bör ju även användas formativt och inte bara som en koll på vad eleverna kan. Vi vill ha en bild av vad vi ska jobba vidare med.

Men så kommer de nationella proven och då är det tänket som bortblåst, inte minst när det gäller svenska i åk 3 och 6. För det första är de nationella proven summativa till sin karaktär. Visserligen beror det till en del på hur man arbetar med resultaten efter provet, men då varken skola eller elever får behålla sina prov för att arbeta efter dem skjuter man ju lite bredvid där. Tycker jag i alla fall då jag gärna arbetar med skrivandet med hjälp av kamratlärande, stödstrukturer eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att granska sina egna texter och sedan utifrån detta bestämma vad man ska jobba vidare med i sitt fortsatta skrivande.

Det märkligaste för mig är dock läsförståelsen i svenska åk 3 och 6. Här får en person med dyslexi eller annan språklig sårbarhet inte använda de hjälpmedel som möjliggör läsning och skrivning i andra sammanhang. Motiveringen är att man ska testa läsförmågan och hitta de elever som behöver stöd med sin läsning. Det är måhända här problemet ligger, att man från Skolverkets sida tänker i termer av just läsförståelse och inte i ett vidgat begrepp om textförståelse. Min personliga åsikt om detta är att vi lever i en värld där vi måste prata om just textförståelse för att ge eleverna bra verktyg för att möta livet. Dessutom hamnar de elever som har en språklig sårbarhet i kläm. Hur man genom de nationella proven testar läsförståelse ser jag som både ålderdomligt och diskriminerade för elever i språklig sårbarhet. Det är måhända min personliga åsikt, men jag står fast vid den, tills någon visar ett bättre alternativ.

Lennart Hansson från SPSM säger följande i en intervju i Skolvärlden:

– Det finns direktiv om vilka anpassningar som är tillåtna och vilka som inte är det. Skolverkets argument för det är att det som ska prövas inte blir det som prövas om man tillåter anpassningar.

Är det inte precis tvärtom? Om en elev inte får använda sina verktyg testar vi inte vad de kan, bara hur det går utan dem, Vi testar inte läsförståelsen, eller textförståelse som jag helst skulle vilja benämna det. Så allvarligt talat: Vet vi inte i åk 3 eller 6 vilka elever som behöver verktyg för sin läsning har vi ärligt talat gjort ett dåligt jobb. Hade vi låtit en blind elev göra ett prov utan blindskrift? Om provet var på övervåningen och ingen hiss fanns, hade vi då inte anpassat detta för en rullstolsbunden person? Så vad testar då detta prov? Hur väl en elev tar ett misslyckande? Hur bra man klarar av en stressig situation? Kan någon berätta för mig? #inteettbarntill

Här finns intervjun för den hugade:

https://skolvarlden.se/artiklar/lararnas-vanligaste-fragor-till-spsm?fbclid=IwAR1m0FXPNHfjpcvYrbUZ_1HzlC1yRLcLaRfIgpVM8itL9OKjB5A7TnneNJM