Stödstrukturer, är inte det bara för små barn?

Vid flera tillfällen har jag stött på pedagoger som tycker att det är knepigt att använda stödstrukturer för äldre elever. Det finns en rädsla för att det ska upplevas som barnsligt av eleverna, speciellt om man lägger till bilder. Min erfarenhet är precis den motsatta. Stödstrukturer är nödvändigt för elever som har t.ex. nedsatt arbetsminne eller andra kognitiva svårigheter och de stärker övriga elevers lärande. Dessutom har jag som pedagog funnit en styrka i att hela tiden ha något konkret att föra tillbaka arbetet till när tanken börjar sväva iväg. Arbetsprocessen tydliggörs för alla. Win-win!

Allt beror ju på hur man genomför något, att den anpassas efter mottagaren, och det är viktigt att gå in ett sådant här arbetssätt med en övertygelse om att det är bra. Stödstrukturer är även en del av ett språkutvecklande arbetssätt, något som inte på något vis är koppalt till eleverna ålder.

Ibland kan det vara bra att göra två stödstrukturer så att eleverna sedan kan välja den som passar dem bäst. På så sätt blir den som behöver det där lilla extra inte så utpekad och vi verkar redan i planeringen av våra uppgifter för ett inkluderande klassrum.

Här har ni fina exempel på hur man arbetar på en gymnasieskola med stödstrukturer i hela klasserna, dvs som en del i arbetet med ledning och stimulans: