Favorit i repris – ordning och reda!

Jaha, då ska vi ta en vända till med samma gamla moralpanik. Ett omdöme i ordning och uppförande är på tapeten igen. Det känns som om detta står på agendan med jämna mellanrum och någonstans i bakgrunden lurar inte sällan Jan Björklund. En liten detalj som alltid saknas i detta och liknande förslag är det lilla, men viktiga, ordet hur.

Hur ska bedömningen av en elevs uppförande genomföras? Vi är alla överrens om att godtycklighet och subjektivitet är något som inte hör hemma i samma mening som ordet bedömning. Så hur bedömer vi då vad som är gott uppförande? Ska det finnas någon form av kunskapskrav som man ska förhålla sig till i bedömningen?

Hur ska man bedöma vad som egentligen är gott uppförande? Vi måste hitta ett förhållningssätt till våra personliga ingångar. Det som är gott uppförande för mig är kanske inte det för dig. Jag arbetar exempelvis på en skola där keps-diskussionen fortfarande lever. Nu har vi visserligen regler som beslutats av elevrådet, men här är ett exempel på där det kan finnas en grogrund för tyckande om uppförande. En pedagog på min skola skulle säkerligen tycka att keps på lektionen skulle vara ett dåligt uppförande, medan det är oviktigt för en annan.

Hur ska ett sådant omdöme kunna skrivas? Om en bedömning ska göras måste det ju finnas ett underlag att luta sig mot. Jag är inte så säker på att de lärare som undervisar i våra skolor är jättesugna på att göra ytterligare en bedömning vid läsårsslutet. I alla andra diskussioner förhåller man sig till tanken att dokumentationsbördan bör minskas, men här finns risk för en kraftig ökning när omdömen ska skrivas på samtliga elever utifrån vanskliga grunder där stora risker för subjektivitet finns.

Ok, låt säga att vi ändå bestämmer oss för att göra denna bedömning, hur kommer vi i så fall bort från värderingar? För mig är själva ordet uppförande något som är laddat med subjektivitet och tyckande. Det finns väl ingen möjlighet till en objektiv ingång här?

Vidare funderar jag över hur ska den som genomför bedömningen få de mycket djupa kunskaper om elevens funktionsförmågor som krävs? Gott uppförande måste väl i så fall ses utifrån individens funktionsuppsättning?Hur är det med elevens exekutiva funktioner? Hur är det med aktivitetsregleringen? Hur är det med mentaliseringsförmågan? Och inte minst: Har skolan gjort vad de ska utifrån den aktuella eleven för att denne ska ha möjlighet att visa ett gott uppförande? Ska vi ha någon form av undantagsbestämmelse utifrån elevens funktionsförmåga, eller ska alla klara samma saker, oavsett?

I våra styrdokument skrivs en relationell syn på eleverna fram. Det är alltså inte eleven som är skolsvårigheten i sig, utan en skolsvårigheten uppstår i mötet mellan elev och lärmiljö. Det är vår skyldighet som skola att arbeta med våra lärmiljöer för att eleven ska kunna utvecklas både kunskapsmässigt och på andra sätt. Vi får alltså inte göra eleven till problembärare. Hur rimmar detta med ett omdöme i uppförande?

För mig blir hela denna diskussion både korkad och populistisk. Som vanligt går man direkt på symtomen och funderar inte över orsakerna. Dessutom bygger förslaget på en bild av en skola som är i kaos när det gäller studiero och trygghet. Det är inte den skola jag känner igen mig i. Ja, ja, diskussionen blåser väl över denna gång också och dyker upp igen om några år.